På Steigan blogger skriver Pål Steigan om världens tio största företag. Det har tidigare alltid varit amerikanska företag, som har dominerat denna lista. Idag rymmer listan emellertid fem kinesiska och fem amerikanska företag och de kinesiska företagen, alla banker, belägger de fyra första platserna.

När det gäller världens 100 största företag, befinner sig 38 av dessa i USA, 22 i EU, 7 i Japan och 20 i BRICS-länderna (Kina 16, Brasilien 2 och Ryssland 2). När det gäller världens 2000 största företag finns 691 av dem i Asien (Kina 232, Japan 218 och Indien 56), Nordamerika 645 (varav i USA 579) och 486 i Europa.

Om man går till enskilda länder på 2000-listan, har USA 579 företag, Kina 232, Japan 218, Indien 56, Ryssland 27 och Sverige 24 stycken på den.

Detta visar att världens ekonomiska tyngdpunkt sakta men säkert förskjuts mot Ostasien med Kina i spetsen. De förhandlingar som USA och EU för om det transatlantiska handels- och in investeringsavtalet (TTIP) handlar om att motverka denna utveckling.

Rickard B. Turesson

 

Källa i övrigt: Forbes Magazine

Denna artikel är föranledd av Fredrik Perssons-Lahusens artiklar på kultursidan i Aftonbladet den 10 juni och 8 juli. Hans artiklar förordar en verkningslös plakatpolitik, ”vänster” till formen men höger till innehållet, som inte kommer att slå undan benen på rasismen och högerextremistiska och högerpopulistiska partier och organisationer.

 

Den som vill ta ställning till frågan om nationalism och hur man ska förhålla sig till den måste först diskutera begrepp som nation, nationell självbestämmanderätt, nationellt oberoende och stat. Vilken är till exempel skillnaden mellan stat och nation?

Nation och stat

 

En nation är, för att tala med Stalin, ”en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap mellan människor, som uppstått på grundval av gemenskap ifråga om språket, territoriet, det ekonomiska livet och den mentalitet, som kommer till uttryck i den gemensamma kulturen” (”Marxismen och den nationella frågan”, Förlag för litteratur på främmande språk Moskva 1950, sid. 15)

Hur många nationer finns det i världen idag? I runda tal 6000 – 7000, som uppfyller de två viktigaste kriterierna gemensamt språk och territorium.

Vad är en stat? Enligt en definition på Wikipedia är en ”stat (av lat. status, ställning, fast ordning) en grupp av institutioner som innehar auktoriteten att upprätta regler för att regera folket i ett eller flera länder och som innehar intern eller extern suveränitet över ett givet geografiskt område. Redan Aristoteles påvisade att människor alltid levt i samhällen, men dessa saknar hos primitiva folk utbildad statskaraktär. Staten kräver kontinuitet och dess rättsordning gäller över det område där statsmedlemmarna är bosatta, oavsett deras härstamning.” Montevideokonventionen 1933, som inte är allmänt erkänd men utgick från internationell praxis, anger fyra nödvändiga och tillräckliga kriterier för att en entitet ska kunna bli erkänd som en stat: en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering och kapacitet att ingå relationer med andra stater.

Förenta Nationerna hade exempelvis 193 medlemsstater 2011. Taiwan uppfyller sedan 1971 inte kraven för medlemskap i FN. Vatikanstaten är heller inte medlem. Utbrytarstater som Abchazien, Nordcypern, Somaliland, Sydossetien och Transnistrien eller associerade stater som Cooköarna och Niue anses inte heller uppfylla FN:s kriterier för medlemskap.  Faktum är det aldrig funnits så många erkända stater i världen som idag. Sedan 1990 har ett antal forna sovjetrepubliker avskilt sig som egna stater, Tjeckoslovakien har delats i två stater, Jugoslavien har brutits upp i ett antal suveräna stater, Öst-Timor och senast Syd-Sudan har tillkommit.

Detta betyder att det finns betydligt färre stater än nationer och att stat och nation i regel inte sammanfaller. Det enda undantaget i Europa är Portugal och Island. Normalt består en stat alltså av flera nationer och oftast bärs staten upp en dominerande nation. I Kina utgör hankineserna den dominerande nationen, i Ryssland den ryska, i Storbritannien den engelska och i Sverige den svenska och så vidare.

De flesta nationer är mycket små och i bästa fall har de erhållit status av nationella minoriteter i flernationella stater. När det gäller nationella minoriteter kan territorialkriteriet kompletteras med endogamikriteriet, d.v.s en lång tradition av ingifte inom den egna etniska gruppen. Det gäller exempelvis ortodoxa judar, romer, amish och mandéer. Det säger sig självt att nationella minoriteter, som bygger på endogami, inte kan avskilja sig och bygga territoriella stater. Detta utesluter inte att nationella minoriteter, som baseras på endogami, i viss utsträckning kan vara territoriellt koncentrerade eller medvetet se till att de blir territoriell koncentrerade. Det senare var fallet med den judiska invandringen till Palestina, som ledde till utropande av staten Israel och fördrivandet av stora delar av den palestinska befolkningen.

De flesta nationer/nationella minoriteter är alltså mycket små. Eftersom språket är ett mycket viktigt kriterium på nationstillhörighet, kan som en fingervisning påpekas att enligt en uppgift försvann runt 400 språk under 1900-talet. Det är fullt möjligt att lika många eller fler språk kommer att försvinna under 2000-talet. De flesta nationer har inga möjligheter att erövra statlig suveränitet, eftersom de endast består av en handfull individer. I princip är det är bara folkrika nationer eller sådana som en gång utgjort egna riken, som har den praktiska förmågan att avskilja sig som egna stater.

I Europa finns det idag en stark opinion i Skottland och Katalonien för ett statligt avskiljande. Skottland hade en lång historia av självständighet innan riket slöt ett unionsavtal med England 1707. Katalonien, som är Spaniens rikaste region idag, har också tidigare under historien periodvis utgjort ett eget rike. I Mellanöstern lever 30 – 40 miljoner kurder i Turkiet, Syrien, Irak och Iran, som kämpar för autonomi. I praktiken är det endast i Irak och i Syrien som någon form av autonomi har upprättats. Statsledningarna i dessa fyra länder bekämpar kurdernas autonomisträvanden, eftersom det i förlängningen kan leda till ett statligt avskiljande och att gränserna ritas om. De europeiska imperialistmakterna tog inga etniska hänsyn då de upprättade sina kolonier i Afrika med resultat att i princip alla afrikanska stater idag är flernationella. Hausa talas exempelvis av cirka 24 miljoner modersmåltalare i Nigeria och Niger, men några autonomisträvanden är inte kända. Den afrikanska enhetsorganisationen OAU motsätter sig också att de tidigare koloniala gränserna ändras, eftersom det skulle leda till långtgående turbulens mellan de afrikanska staterna. De enda undantag som gjorts sedan 1960-talet är avskiljandena av Eritrea och Syd-Sudan – ingendera är f.ö etniskt homogent.

Språk och kultur förmedlas mellan generationerna

 

I en artikel, ”Vänstern måste släppa flaggan”, i Aftonbladet den 10 juni angriper  Fredrik Persson-Lahusen den kommunistiska rörelsens traditionella syn på den nationella frågan. Han skriver:

”Att det skulle finnas ett svenskt folk, som besitter ett i det avlägset förflutna, förankrat demokratiskt sinnelag är kort sagt snicksnack.”

Vad menar Persson-Lahusen? Menar han att det inte skulle finnas ett svenskt folk, som formats av historien, och att Stalins definition inte stämmer? Finns det överhuvudtaget några folk enligt Persson-Lahusen? På samma sätt som konfucianismen har påverkat och påverkar Kinas kultur än idag liksom islam de muslimska länderna har vissa demokratiska traditioner påverkat svensk kultur. I ingendera fallet ärvs dessa traditioner via blodet, d.v.s generna. De demokratiska traditionerna i Sverige går tillbaka till tingen på vikingatiden och uppkomsten av sockenstämmor under tidig medeltid. Landskapslagar började nedtecknas på 1200-talet och den första riksdagen inkallades 1435. Konungaval skedde ända fram till Gustav Vasas trontillträde. Minst hälften av den svenska bondeklassen har alltid utgjorts av fria bönder; norr om Dalälven fanns överhuvudtaget ingen adel. Som den brittiska marxistiske historikern Percy Andersson påpekat rådde en maktbalans mellan bondeklass, adel och kungamakt i Sverige ända fram till 1800-talet; två av aktörerna kunde gå emot den tredje. När nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen växte fram på 1800-talet skolade de sig själva i demokratiska traditioner.

Det går att diskutera frågan om ursprung och etnicitet vetenskapligt. Redan 1901 upptäcktes blodgrupperna A, B och O och året därpå AB. Indelning på basis av blodgrupp är objektiv, men ger ändå otillräcklig kunskap om släktskap mellan stora människogrupper, men framför allt om migration. Genetiken och molekylärbiologin fick sitt genombrott i början av 1950-talet. Därefter skedde en närmast explosiv utveckling av forskningen. I människans genetik studeras framför allt Y-kromosomens haplogrupper och mitokondrie-dna-haplogrupper. Både dessa kan användas för att bestämma genetiska populationer. Y-DNA ärvs endast längs den patrilinjära linjen (på fädernet), medan mtDNA endast ärvs på mödernet. Fördelen med DNA-sekvensering är att den inte inrymmer några subjektiva moment och således avdramatiserar frågan om härstamning.

Det skedde två stora utvandringar från Afrika för 60 000 – 70 000 år sedan, vilka dessutom innebär att alla icke-afrikaner är närmare släkt med varandra än med afrikaner. Den första skedde längs Asiens sydkust och nådde till sist Australien; den andra gick till Mellanöstern och sedan vidare till Centralasien och Europa.

Det är givet att folkslag ser olika ut; detta är ett resultat av mutation (en permanent förändring av nukleotidsekvensen i en organisms genom), anpassning och genetisk drift. Genetisk drift innebär att om grundarbefolkningen är liten kan ett visst särdrag, exempelvis blodgruppen O, dominera slumpmässigt.

När uppstår nationer?

 

I fortsättningen använder jag folk och nationer som synonymer. Uppkomsten av språket, som skedde för runt 100 000 år sedan, är en förutsättning för att det ska uppstå olika folk. Man vet inte om det bara fanns ett urspråk eller om det uppstod flera urspråk parallellt. Språket, speciellt om det enbart fungerar enbart som talspråk, undergår ständiga förändringar. Så fort en grupp människor, språkgrupp A, splittras i en grupp B och C, som åtskiljs av en flod, ett berg, oländig terräng överhuvudtaget eller havsvatten, kommer språket att utvecklas åt olika håll, särskilt om språkgrupperna B och C dessutom kommer i kontakt med andra språkgrupper. Om språket utvecklas åt olika håll, kommer också kulturen, seder och bruk och religionen att påverkas. Olika omgivningar kräver också olika ordförråd.

Den indoeuropeiska språkfamiljen är den bäst undersökta språkfamiljen av alla. Urindoeuropeiskan eller protoindoeuropeiskan uppstod  norr om Svarta havet för 5 000 – 6 000 år sedan. Nyligen genomförda genetiska undersökningar konfirmerar att det skedde en omfattande utvandring från detta område. Om vi håller oss till de indoeuropeiska religionerna, så visar alla de äldsta skriftliga urkunderna att de var polyteistiska. Men redan c:a 1200 f.v.t uppstår zoroastrismen, en monoteistisk religion, i Persien; buddhismen, som i sin ortodoxa form mer är en livsfilosofi än en religion, uppstår på 500-talet f.v.t i Indien, och kristendomen, som sedan genomgår många splittringar, vinner insteg i romarriket och Europa fr.o.m 100-talet e.v.t Hela Europa kristnas först på 1300-talet. Förekomsten av olika religioner leder naturligtvis till kulturell splittring.

Detta illustrerar Stalins tes att det är

”självklart att en nation, såväl som varje annan historisk företeelse, är underkastad förändringens lag, äger sin historia, sin början och sitt slut.” (J. Stalin: ”Marxismen och den nationella frågan”, Förlag för litteratur på främmande språk Moskva 1950, sid. 15)

Jordbruksrevolutionen för c:a 11 000 år sedan leder så småningom till de första statsbildningarna. Jägar- och samlarsamhällen före jordbruksrevolutionen räknade enligt vissa forskare högst 5000 – 6000 individer, innan de splittrades. Jägar- och samlarsamhällen behöver i regel stora ytor för att försörja sig och därmed ökar tendensen till språklig och kulturell splittring. Dessutom producerar jägar- och samlarsamhällen sällan permanenta sociala överskott, som kan ge upphov till en mer avancerad arbetsdelning och till en samhällelig hierarki, d.v.s klasser.

De första kända statsbildningarna var alla jordbrukscivilisationer. Dessa uppstod tidigast i Mesopotamien, Egypten, Indusdalen och i Kina. I Amerika uppstod senare liknande jordbrukscivilisationer i Mellanamerika och på Sydamerikas västkust.  Skriftliga källor förutsätter uppkomsten av ett skriftspråk, vilket skedde tidigast i Mesopotamien 3400 – 3200 f.v.t Kina utvecklade självständigt ett skriftspråk runt 1600 f.v.t Det betyder att vi vet en hel del om den historiska utvecklingen sedan 5000 år tillbaka. Kunskapen om skriftlösa jägar- och samlarsamhällen är däremot begränsad till genetiskt, lingvistiskt och arkeologiskt vetande.

De första rikena framträder ofta som flernationella, även om det är stor skillnad mellan det faraonska Egypten som huvudsakligen bestod av en nationalitet och de olika riken som uppstod i Mesopotamien. De senare rikena baserades ofta på att härskare från olika etniska grupper, sumerer, babylonier, assyrier, hade tagit makten och avlöst varandra och underkuvat och inkorporerat tidigare härskande och närliggande folk.

Slaget vid Kadesh 1274 f.v.t., som ligger i nuvarande Syrien, mellan två välorganiserade riken, det faraonska Egypten och hettitriket, är väldokumenterat (bl.a. genom att det efterföljande fredsfördraget finns bevarat) och intressant. Det som är intressant i detta sammanhang är att dokumenten namnger en rad allierade folk på båda sidor och att fredsfördraget reglerar gränsen mellan Egypten och hettitriket. Det är alltså helt uppenbart att det redan under forntiden finns folk, som uppfattar sig själva som ett folk och kan särskilja andra folk. Den grekiska historieskrivningens fader, Herodotos (484 – 425 f.v.t), som dessutom gjorde många resor i närområdet, namnger och beskriver också en rad folk.

Den första helt bekräftade dynastin i Kina, Shangdynastin, härskade c:a 1600 – 1000 f.v.t Konceptet om ett Kina som ett enat rike uppstod däremot inte förrän 221 f.v.t.,  då kejsaren av Qin tog makten genom att med militära medel krossa allt motstånd och ena Kina under en kejsare. Under 2000 år varvades perioder av splittring och decentralisering med upprättandet av nya kejsardynastier (vanligen efter en invasion norrifrån) med centralisering och många blomstringsperioder inom kultur, vetenskap och jordbruk. Kina som enat rike förutsatte att hankineserna fr.a expanderade söderut och västerut och inlemmade en rad minoritetsfolk. Mot norr byggdes kinesiska muren för att stänga ryttarfolken ute. Det viktiga med Kina är den mer än 2000 år gamla kontinuiteten i fråga om språk och kultur.

Romarriket  (509 f.v.t – 476 e.v.t) uppfyller faktiskt Montevideokonventionens fyra nödvändiga och tillräckliga statskriterier: en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering och kapacitet att ingå relationer med andra stater. Det var ett flernationellt rike, men med romarna som det dominerande befolkningselementet. Administrationen var välutvecklad och staten slöt avtal med andra stater och folk. Gränserna, särskilt gentemot Skottland och limes vid Rhen, var väl utstakade, även om det fanns områden, exempelvis i Nordafrika, där gränserna var mer flytande. Det romerska språket, latinet, hade ett så stort inflytande att dess olika kreolvarianter utvecklades till regelrätta språk i Italien, Spanien, Portugal, Frankrike och Rumänien.

Fr.o.m 1500-talet växer det fram olika stormakter i Europa, i tur och ordning Spanien, Portugal, Frankrike, Nederländerna, England, Tsarryssland och Tyskland, som är relativt stabila statsbildningar, men alla utom Portugal är flernationella stater. Parollen ”Ett land, ett folk, ett språk”, som formuleras under tidigt 1800-tal, bl.a i samband med Greklands frigörelsekamp, har sällan förverkligats. Fram till dags dato har det skapats en rad nationalstater i Europa, men dessa har nästan undantagslöst innehållit nationella minoriteter.

Befolkningen i Sverige har varit stabil

 

De dominerande haplogrupperna i Europa är R1b I Västeuropa, R1a1 i Östeuropa, och N i nordöstra Europa. I-M170 och dess avläggare är också väl företrädd i Europa med de största koncentrationerna i Sverige, Norge och Jylland liksom i Bosnien-Hercegovinia. I-M170 uppstod i Europa för 25000 – 30000 år sedan. I-M253, en avläggare till I-M170, är koncentrerad till Skandinavien, västra Finland, norra Tyskland och Nederländerna och östra England. Denna undergrupp uppstod för 4000 – 6000 år sedan. I-M253:s spridningsområde sammanfaller till stor del med det germanska språkområdet. De som har bott i Sverige bara ”tre eller fyra” generationer är få till antalet. Tre till fyra generationer tillbaka så var inte ens en procent av befolkningen utrikes födda. De med svenskt ursprung har i regel förfäder som befann sig i landet när Gustav Vasa var kung, och i många fall mycket längre tillbaka.

Tidigare invandrargrupper har alla assimilerats. Detta är vad som har hänt med de lågtyskar, svedjefinnar, valloner, skottar och holländare som invandrade till Sverige fr.o.m tidig medeltid till första världskriget. De tyska invandrarna under medeltiden utgjorde kanske 0,5 – 1% av Sveriges befolkning; svedjefinnarna uppgick till12 000 – 13 000 individer fr.o.m slutet av 1500-talet (eller c:a 1,5 % av befolkningen 1620); valloninvandringen under 1600-talet på en eller två tusen individer motsvarade ungefär 0,1 – 0,2% av rikets befolkning.

Det går att följa svensk historia via skriftliga källor tillbaka 400 e.v.t, eftersom den äldsta runstenen, Kylverstenen på Gotland, är från detta århundrade. Språket är fortfarande detsamma i hela Skandinavien. Källmaterialet från tiden fram till 1000-talet är mycket magert; det består texter från utländska historieskrivare med Tacitus (55 – 120 e.v.t) som första namn och av runstenar. Från och med 1200-talet utvecklas en samnordisk historieskrivning i och med de isländska sagorna (egentligen berättelserna) och Saxo Grammaticus. Denna historieskrivning beskriver tiden från och med vikingatiden. Det framgår klart av dessa källor att den samhälleliga organisationen, mytologi och seder och bruk är likartade i hela Skandinavien. Danska, norska och svenska är fortfarande sinsemellan förståeliga språk och den gemensamma övergången till protestantismen på 1500-talet innebär fortsatt stora likheter i fråga om nordbornas föreställningsvärld.

Först runt 1000-talet uppstår olika maktcentra i Norden, i Norge i Trondheim och Östfold, i Danmark på Själland och i Sverige runt Uppland och mälarlandskapen, vilka utvecklas till kungadömen. Dessa kungadömen är instabila och har ingen säker kontroll över sina territorier. Första gången som det upprättas ett gränsfördrag sker i samband med trekungamötet i Kungahälla 1101. De olika kunga- och stormannasläktena i Norden var såväl sammanflätade som ofta i konflikt med varandra. Detta tillstånd fortsätter sedan under Kalmarunionens tid (1389 – 1520), som präglas av ständiga inbördeskrig. Först i och med Gustav Vasas trontillträde 1523 kan man tala om en svensk nationalstat. Sverige bestod då av huvuddelen av det nuvarande Sverige inklusive huvuddelen av det nuvarande Finland. Det fanns två jämbördiga etniska grupper, nationer, svenskar och finnar, som talade olika språk, men som stod varandra nära kulturellt. Samma lag gällde i hela riket; båda grupper var representerade i riksdagen och hade tillträde till alla poster inom administrationen och de stridande styrkorna. Sedan Gustav Vasas trontilltillträde har den västra rikshalvan aldrig varit föremål för en fullskalig ockupation av utländsk makt. Dagens Sverige har fem erkända nationella minoriteter, varav två är territoriella, d.v.s den samiska och den tornedalsfinska minoriteten.

Nationalstaten är den viktigaste klasskampsarenan

 

Fredrik Persson-Lahusen skriver i samma artikel i Aftonbladet:

”Det nationella självbestämmandet är, tvärtemot vad Palm hävdar, inte någon garanti för demokrati. Att demokratin hittills i huvudsak varit organiserad på nationalstatsnivå beror på det enkla faktum att Europas nationalstatliga ordning redan var etablerad när rösträttsrörelserna formerade sig och rönte sina första framgångar. Nationalstaten var den politiska enhet socialister och liberaler hade att verka inom.

Detta – inte minst användandet av alternativa nationella myter – bidrog helt visst till att göra nationalstaten naturlig, men sambandet mellan nationalism och demokrati är likväl främst kronologisk och står inte att finna i förment historiska gemenskaper med givna egenskaper.”

Detta är naturligtvis nonsens. För övrigt påstår heller inte Lennart Palm i sin artikel att det nationella självbestämmandet skulle vara en ”garant” för demokratin; snarare en förutsättning.

Lenin skriver i ”Nationernas självbestämmanderätt” 1914:

”Varje nationell rörelse har därför en tendens att bilda nationalstater, vilka bäst tillfredsställer dessa den moderna kapitalismens krav. Mycket djupgående ekonomiska faktorer driver fram detta, och för hela Västeuropa - än mer: för hela den civiliserade världen - är därför nationalstaten typisk, normal under den kapitalistiska perioden.

Om vi alltså vill förstå betydelsen av nationernas självbestämmande, inte genom att leka med juridiska definitioner och "fundera ut" abstrakta definitioner utan genom att analysera de nationella rörelsernas historiska och ekonomiska betingelser, så drar vi oundvikligen slutsatsen att med nationernas självbestämmande menas deras statliga avskiljande från kollektiv av annan nationalitet, upprättandet av en självständig nationalstat." (https://www.marxists.org/svenska/lenin/1914/05.htm)

Före första världskriget fanns det tre stora imperier i Europa och dess utkant, nämligen Tsarryssland, Österrike-Ungern och det Ottomanska imperiet, som samtliga var flernationella. Det var därför som frågan hur den andra internationalen skulle förhålla sig till de nationella självständighetssträvandena som förekom före första världskriget blev så viktig.

I den tidigare nämnda artikeln skriver Lenin också:

”I det kontinentala Västeuropa omfattar de borgerligt demokratiska revolutionernas epok en tämligen bestämd tidsperiod, ungefär från 1789 till 1871. Just under denna epok utvecklades de nationella rörelserna och bildades nationalstaterna. Vid slutet av denna epok hade Västeuropa förvandlats till ett utformat system av borgerliga stater, vilka dessutom i regel var nationellt enhetliga. Att nu leta efter självbestämmanderätten i de västeuropeiska socialisternas program betyder därför att inte förstå marxismens ABC.

I Östeuropa och i Asien började de borgerligt demokratiska revolutionernas epok först 1905. Revolutionerna i Ryssland, Persien, Turkiet och Kina samt Balkankrigen är världshändelsernas kedja under vår epok i vårt "östern". I denna händelsekedja kan endast en blind undgå att se uppvaknandet av en hel rad borgerligt demokratiska nationella rörelser samt strävandena att skapa nationellt oavhängiga och nationellt enhetliga stater. Just därför och endast därför att Ryssland tillsammans med sina grannländer upplever denna epok behöver vi i vårt program en punkt om nationernas självbestämmanderätt.”

Persson-Lahusen påstående att demokratin hittills i huvudsak varit organiserad på nationalstatsnivå beror på att Europas nationalstatliga ordning redan var etablerad när rösträttsrörelserna formerade sig är en våldsam förenkling. Det kan på sin höjd inskränkas till Västeuropa. Det ottomanska imperiet hade börjat sönderfalla i olika nationalstater (Grekland, Serbien, Rumänien, Bulgarien och Albanien) på den europeiska sidan redan före första världskriget; första världskriget ledde till att Österike-Ungern och Tsarryssland upplöstes och en rad nationalstater bildades. Sovjetunionen blev en flernationell stat, men de tidigare tsarryska provinserna Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen bildade egna stater. I Sydamerika sönderföll det spanska kolonialimperiet fr.o.m 1810, då Argentina utropade sin självständighet och under 1800-talet bildades en rad nya stater på den amerikanska kontinenten. Det överväldigande flertalet av dessa stater var flernationella, eftersom de – med undantag för någon karibisk östat, där ursprungsbefolkningen var utrotad – rymde en rad indianska folk. I vissa av de nya staterna var indianerna dessutom i majoritet, som i Paraguay, Bolivia och Guatemala. Efter andra världskriget, speciellt på1960- och 1970-talet, avkoloniserades slutligen Afrika och självständiga stater bildades. Detta visar att det nationella avskiljandet är en förutsättning för att det överhuvudtaget ska bli tal om vilken styrelseform som ska gälla.

Lenins och bolsjevikpartiets linje var att varje nation hade rätt till statligt avskiljande. Om däremot ett statligt avskiljande var lämpligt eller inte, var en helt annan fråga. Under alla förhållandena skulle proletariatet i den dominerande nationen i en flernationell stat särskilt respektera vad proletariatet i den förtryckta nationen ansåg. Därför framhöll också Lenin det svenska proletariatets hållning i samband med unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905 som föredömlig, eftersom det svenska proletariatet via det socialdemokratiska partiet gick emot det egna borgerskapets planer på att upprätthålla unionen med vapenmakt.

Person-Lahusen påstår förnumstigt att ”det nationella självbestämmandet…inte (är) någon garanti för demokrati”. Nej, men vem har inbillat sig det? Vilket är alternativet? Att nationerna i stället fortsatt skulle ha ingått i flernationella imperier eller att de västeuropeiska staterna tillsammans skapar en federal stat, som vissa inom EU drömmer om, med en gemensam regering? Nationalstaten har den stora fördelen framför en federal stat att avståndet mellan regering och folk är betydligt kortare och att klasskampen gynnas av att majoriteten talar och förstår samma språk. Persson-Lahusen påpekar också att ”alla skatteparadis (…) skyddas av nationellt självbestämmande”. Här är frågan om den nationella suveräniteten ska upphävas för att komma åt de s.k skatteparadisen och vem som ska upphäva den nationella suveräniteten i så fall.  Det finns som bekant ingen världsregering och Förenta Nationerna saknar maktmedel och är helt beroende av stormakternas välvilja, särskilt i säkerhetsrådet. Frågan om olika länders skatteregler och eventuella ställning som skatteparadis påverkas och regleras genom internationella avtal, varvid vissa stater kan vara mer pådrivande än andra och dessutom kan utöva påtryckningar. För övrigt är det det internationella finanskapitalet, med stöd av vissa imperialistiska stater som möjliggjort dessa skatteparadis, inte det nationella självbestämmandet i sig.

Arbetarklassen är den enda verkliga och varaktiga garantin för försvaret av självbestämmanderätten och suveräniteten

 

Person-Lahusen skriver också att

”Det är nu inte bara han och den akterseglade kretsen kring Clarté och Folket i Bild/Kulturfront som argumenterar på detta sätt. EMU-omröstningen för tio år sedan utlöste nationalistisk eufori hos stora delar av vänstern i Sverige och nu har alltså de senaste skeendena i Skottland fått allt från protestsångaren Billy Bragg till Aftonbladets ledarredaktion att betrakta nationalismen som en framkomlig väg för vänsterpolitik.”

Menar Person-Lahusen att det svenska folket inte skulle ha röstat nej i EMU-omröstningen utan i stället anslutit sig eurosamarbetet? I så fall företräder Person-Lahusen det svenska monopolborgerskapets intressen, trots att han draperar sin ståndpunkt i vänsterfraser. Euforin utlöstes av det faktum att folket (majoriteten av partiledningarna var nämligen för euron) besegrade etablissemanget i denna folkomröstning, trots att ja-sidan hade ett fullständigt propagandaövertag. Svenskt näringsliv pytsade exempelvis in en halv miljard i valpropaganda. Majoriteten av de LO-anslutna hade redan röstat nej till svenskt medlemskap i EU; i EMU-omröstningen anslöt sig dessutom andra befolkningsskikt i ökad utsträckning till nej-sidan. Nej-sidan, som fick 55,9 procent av rösterna, vann i 255 kommuner av 290. Idag finns det ett kompakt motstånd mot införandet av euron i Sverige.

I uttalandet ”Norden mellan supermakterna”, som de nordiska marxist-leninistiska partierna och partibyggande organisationerna antog på en konferens januari 1975, heter det:

”Således är det bara arbetarklassen och folket och deras kamp, som under imperialismen förmår försvara den nationella självbestämmanderätten. Likaså är det bara arbetarklassens och folkets kamp som kan garantera nationens suveränitet och självständighet.

Försvaret av den nationella självbestämmanderätten och suveräniteten är inte bara ett försvar mot ökat förtryck och ökad utsugning av arbetarklassen och folket, utan även ett nödvändigt villkor för den socialistiska revolutionens seger. Samtidigt är det så, att den enda verkliga och varaktiga garantin för försvaret av självbestämmanderätten och suveräniteten i våra länder är att arbetarklassen och folket genomför den socialistiska revolutionen.” (http://kommak.org/?p=3358, sid. 11)

Det svenska medlemskapet i EU ledde inte bara att en stor del av lagstiftningsmakten överflyttades till Bryssel utan också till att EU som stormaktsallians stärktes. Sak samma med svenskt NATO-medlemskap: Sveriges möjligheter att överhuvudtaget bedriva en självständig utrikespolitik kommer radikalt att minskas och Sverige kommer att tvingas delta i gemensamma militära operationer. Dessutom kommer en formell svensk anslutning till NATO att ytterligare stärka den alliansen. Det sker idag en successiv tillnärmning av svenska regeringar till NATO; den nuvarande regeringen har ännu inte vågat svänga på klacken på grund av det omfattande motstånd som finns hos arbetarklassen.

Redan i Kommunistiska Manifestet skrev Marx/Engels:

”Proletariatets kamp mot bourgeoisien är att börja med till formen, ehuru icke till innehållet, en nationell kamp. Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdig med sitt eget lands bourgeoisie”. (Oktoberförlaget, sid.35)

Det betyder att klasskampen med nödvändighet utspelar sig inom ramen för en stat, men att denna kamp har betydelse och återverkningar för det internationella proletariatet och de förtryckta folken. Persson-Lahusen är emellertid ett annat förslag i sin avslutande artikel i Aftonbladet den 8 juli:

”Vad vi och vår värld med säkerhet behöver är en gränslös solidaritet där universalismen ger kraft åt det alltjämt aktuella kravet: Åt var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Detta är bara snömos. Vilka styrkor förfogar ”universalismen” över? Begrepp kan inte genomföra revolutioner eller befrielsekrig. Samtliga revolutioner och befrielsekrig (och här räknar jag bara upp sådana som har skett under kommunistiska förtecken) har ägt rum inom nationalstatens rum, även om de flesta av dessa stater egentligen varit flernationella: Tsarryssland, Kina, Vietnam/Laos/Kampuchea/, Jugoslavien, Albanien och Kuba. Det hjälper inte att Persson-Lahusen kryddar anrättningen med Marx paroll ” Åt var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” Den parollen kan bara genomföras efter en socialistisk revolution, men ingenstans i Persson-Lahusens artiklar talar han om nödvändigheten av ett kommunistiskt parti som har denna paroll i sitt program. Vägen till en socialistisk revolution går definitivt inte via Aftonbladets kultursidor.

Majoriteten i den andra internationalen ställde sig som bekant på det egna borgerskapets sida i första världskriget. Men inte bara det: majoriteten av de socialdemokratiska partierna i de imperialistiska länderna ställde sig också bakom det egna borgerskapets kolonialpolitik. Vänstern inom andra internationalen, som senare deltog i bildandet av Komintern, insåg däremot betydelsen av den nationella frågan inom såväl de imperialistiska länderna som i synnerhet inom de imperialistiska ländernas kolonialvälden.

Nationalismen delar sig i två

 

Nationalism delar sig enligt dialektiken i två; det finns en progressiv nationalism och en reaktionär nationalism.

Enligt Persson-Lahusen bär

”nationalismen … en kärna som förr eller senare hamnar i konflikt med det universella människovärdet. Solidaritet beslås med obrytbara bojor.”

Men nationalismens kärna är – nationen. Utan nationer ingen nationalism. Detta är ett objektivt faktum. Nationer har alltså funnits lika länge som olika folkgrupper särskilt sig i fråga om språk, kultur, bebott olika territorier och utvecklat separata ekonomier.

När Marx/Engels förordade Irlands frigörelse från England och Polens frigörelse från Tsarryssland, var detta ett uttryck för en progressiv nationalism. När Lenin och senare Komintern förfäktade teorin om nationernas ovillkorliga rätt till statligt avskiljande representerade detta en progressiv nationalism. När Norge avskilde sig från Sverige 1905 med stöd från det svenska proletariatet var detta uttryck för en progressiv nationalism. Efter oktoberrevolutionen lät för övrigt Sovjetunionen Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen avskilja sig som stater.

Den kamp som Kinas Kommunistiska under ledning av Mao Zedong förde mot den japanska imperialismens ockupation av delar av Kina var naturligtvis också ett fall av progressiv nationalism. På frågan om en kommunist, som är internationalist, på samma gång kan vara patriot, svarade Mao Zedong:

”Vi menar att han inte bara kan vara patriot, men att han måste vara det. Innehållet i patriotismen är bestämt av speciella historiska förhållanden. Vi har den falska patriotismen till Hitler och de japanska, och vi har vår patriotism.” (Citerat via Tjen folkets ”MLM mot Trotskisme” del 1 av 2, sid. 52 – min översättning från norskan)

I artikeln ”Om storryssarnas nationalstolthet” 1914 skrev Lenin:

” Är känslan av nationalstolthet främmande för oss, storryska klassmedvetna proletärer? Självklart inte! Vi älskar vårt språk och vårt land, och vi gör vårt yttersta för att höja de arbetande massorna (d.v.s. nio tiondelar av dess befolkning) till en demokratisk och socialistisk medvetandenivå.”  (Min översättning från engelskan)

Den som har läst Lenin vet också att Lenin definitivt inte skonade storrysk chauvinism gentemot nationella minoriteter i Tsarryssland och senare i Sovjetunionen. Det är heller ingen tillfällighet att andra världskriget i Sovjetunionen kallades för Det stora fosterländska kriget.  Både Lenin och Mao Zedong var internationalistiska patrioter eller patriotiska internationalister.  Detta har småborgerliga socialister, vänsteropportunister och trotskister mycket svårt att fatta.

Under andra världskriget uppstod motståndsrörelser i en rad länder, som ockuperades av Nazityskland. Det gäller Grekland, Albanien, Jugoslavien, Frankrike, Belgien, Holland, Polen, Tjeckoslovakien, Danmark och Norge – och t.o.m i Italien efter att de allierade landstigit i södra Italien. Detta var naturligtvis uttryck för en rättfärdig nationalism. Det fascistiska Italien möte omedelbart motstånd i Libyen, Abessinien (nuvarande Etiopien), Albanien och Grekland (som Italien inte ens lyckades betvinga). De japanska imperialisterna mötte överallt motstånd  i Sydostasien. Denna motståndskamp i Europa, Afrika och Asien var naturligtvis ett uttryck för progressiv nationalism.

Efter andra världskriget frigjorde sig en rad kolonier, fr.a i Afrika, och bildade egna stater. Detta var självfallet en alltigenom progressiv utveckling, eftersom nationalstaten som arena är en förutsättning för att de berörda folken inom denna ska kunna gå vidare för att överhuvudtaget upprätta en borgerlig demokrati eller genomföra en nydemokratisk revolution och en efterföljande socialistisk revolution.

Det går inte att utställa några garantier för utfallet av kampen

 

Persson- Lahusen skriver:

”Raden av regimer som legitimerat auktoritärt styre och regionala maktanspråk med nationalistisk antiimperialistisk retorik är så lång (det kommunistiska Vietnam, Nassers Egypten, Baathpartiets Syrien och Irak, för att nämna ett fåtal) att det inte går att tala om olycksfall i arbetet.”

Detta är sanslöst och direkt reaktionärt. Menar han att det vietnamesiska folket borde ha avstått från att ta upp befrielsekampen mot fransk, japansk, fransk och amerikansk imperialism, som resulterade i befrielsen av Vietnam 1975? Först fr.o.m detta år avgör det vietnamesiska folket sitt eget öde. Skulle Nasser, som stod för en sekulär borgerlig nationalism, avstått från att nationalisera Suezkanalen 1956, vilket ledde till ett samfällt angrepp från Storbritannien, Frankrike och Israel? Skulle Baath-partierna, som också var sekulära borgerliga nationalister, vissa med socialistiska förtecken, avstått från att bekämpa Frankrikes intressen i Syrien och Storbritanniens i Irak? Det finns aldrig några garantier för utfallet av kampen, men trots detta måste alltid den anti-imperialistiska kampen inledas och genomföras. Den som vill ha förhandsgarantier för att kampen ska lyckas är garanterat en småborgare.

Persson-Lahusen har uppenbarligen ett gott öga till den maoistiska rörelsen på 1960- och 1970-talet, eftersom han apostroferar den ”akterseglade kretsen kring Clarté och Folket i Bild/Kulturfront”. Alla vet att FIB/Kulturfront som enhetsfront en gång bildades av medlemmar och närstående till KFML/SKP och att Clarté var KFML/SKP:s studentorganisation, numera partipolitiskt obunden.

Faktum var att KFML/SKP ända fram till 1978 kombinerade den inhemska klasskampen med kampen för Sverige nationella oberoende, ett omfattande solidaritetsarbete, särskilt med de indokinesiska folken, och ett samarbete med den internationella marxist-leninistiska rörelsen med Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i spetsen. KFML/SKP:s fackliga huvudlinje ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!” ledde till att den fackliga kampen revitaliserades; DFFG utvecklades till västvärldens starkaste solidaritetsorganisation, som t.o.m tvingade den socialdemokratiska regeringen att frondera mot USA-imperialismen. Försvaret av det nationella oberoendet kom fr.a till uttryck i kampen mot den sovjetiska socialimperialismen, som var den uppåtstigande supermakten på 1970-talet.  KFML/SKP:s inställning till det nationella oberoendet utsattes för konstant ”vänster”kritik från KFML(r) och trotskisterna; man kan lugnt påstå att all kritik mot marxist-lenisternas syn på det nationella frågan från föregivet vänsterhåll per definition kommer att vara vänsteropportunistisk och trotskistisk.

Rasismen fortlever

En ledande genetiker, Spencer Wells, skriver:

“Under det att vi inte vet något om vår förfaders hudfärg, hårtyp eller andra yttre drag, anger bevisen från skelettdelar att vår uppfattning om ras är ett sentida fenomen.” (“The Journey of Man”, sid. 191 – ISBN 0-8129-7146-9 – min översättning)

Rasbegreppet är alltså av relativt sent datum. Däremot finns det gott om generaliseringar om andra folkslag i historiska källor. Detta beror naturligtvis på att dylika föreställningar uppkommer om ett folk upplever sig som överlägset ett annat, ofta befinner sig i konflikt med ett annat folk, har besegrat och underkuvat ett annat folk eller besegrats och underkuvats av ett annat folk.

Det är först under kolonialismen fr.o.m 1500-talet och under imperialismen som rasismen upphöjdes till ideologi just för att legitimera erövringen av Amerika, Afrika, Australien och stora delar av Asien. En grundtanke i den ursprungliga rasismen var att vildarna var icke-människor eller helt underlägsna varelser.

Folkliga föreställningar och rasforskningen utgick tidigare från förhärskande fysionomier bland olika folk och generaliseringar om folkkaraktärer. Typisk är Nordisk Familjeboks (1913) beskrivning:

”I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt med i regel klen begåfning och liflig fantasi. Han är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart allvarlig; han saknar kraft och uthållighet, hänger sig åt ögonblickets ingifvelser och snabbt växlande stämningar samt är mycket känslig med utprägladt sinne för det komiska.” (http://runeberg.org/nfbs/0410.html – sid. 727 - 731)

Faktum är dock att registrering enligt ras lever kvar i USA. I USA efterfrågas nämligen i samband med folkräkningar inte bara självupplevd etnicitet utan även självupplevt etniskt ursprung. USA erkänner officiellt sex etniska och raskategorier: White American, Native American and Alaska Native, Asian American, Black or African American, Native Hawaiian and Other Pacific Islander, och människor från två eller fler raser: en ras kallad “Some other race” används också i folkräkningen och andra undersökningar, men är inte officiell. (http://en.wikipedia.org/wiki/Race_and_ethnicity_in_the_United_States_Census )

Denna indelning går ytterst till bosättarkolonialismens dagar, då skapandet av en särskild indiansk ras användes för att legitimera den fortgående fördrivningen av indianer och övertagandet av deras land. Konstruktionen av en svart ras, ”Black or African American”, legitimerade slaveriet i Sydstaterna. Kriteriet för tillhörighet i grupperna vit, svart och indian byggde på en persons utseende, vederbörandes sociala status och känt icke-vitt släktskap.

Inom rasforskningen tillämpades fr.o.m slutet av 1800-talet ovetenskapliga metoder som skallmätning och dylikt. Det uppstod samtidigt en rörelse i Europa och USA, som förordade rashygien eller eugenik, d.v.s att mindervärdiga ärftliga anlag skulle rensas bort ur folkstammen. Som en följd därav inleddes tvångssteriliseringsprojekt, först i USA, men som sedan spred sig till Europa, inkl. Sverige (1934 - 1976). Faktum var att nazisterna inledde sin systematiska utrotning av folkgrupper genom att i stor skala gasa ihjäl förståndshandikappade, andra handikappade och svårt sjuka. Denna systematiska utrotning stoppades på grund av protester från tyskarna själva. Nazisterna framställde tyskarna som överlägsna alla andra folk; slaverna var ett underlägset folk och judar och romer var icke-människor. I propagandafilmer framställdes t.ex judar som råttor. Förutsättningen för förintelsen var naturligtvis att offren inte sågs som människor med ett inneboende värde.

Rasistisk kategorisering, åtminstone inom vetenskapssamfundet, diskrediterades i och med Nazitysklands fall.

Högerextrema och högerpopulistiska partier återuppstår igen i Europa fr.o.m slutet av 1970-talet. Idag har vissa av dessa partier t.o.m över 20 procent i röstetal. Orsakerna till deras framväxt är mångfaldiga. I Europa har näringslivet omstrukturerats sedan 1970-talet, vilket fr.a drabbat tillverkningsindustrin med omfattande arbetslöshet som följd i gamla industriorter. Nyliberalismen igångsatte en ideologisk offensiv på 1980-talet, eftersom Sovjetunionen och Kina inte längre kunde tjäna som föredömen eller inspirationskällor för arbetarklassen. Nyliberalismen ledde till nedskärningar av den offentliga sektorn, ökade inkomst- och förmögenhetsskillnader och omfattande privatiseringar. Idag är inkomst- och förmögenhetsskillnaderna lika stora i Europa som före första världskriget. EU är själva sinnebilden för ett toppstyrt elitprojekt, som sätter det europeiska monopolborgerskapets intressen främst. De socialdemokratiska partierna i Europa har hela tiden anpassat sig till de borgerliga partierna. De gamla revisionistpartierna (d.v.s. de sovjettrogna) har antingen förvandlats till socialdemokratiska partier eller försvunnit från den politiska kartan.

I detta läge har det uppstått högerextrema och högerpopulistiska partier, som inte angriper huvudfienden, d.v.s det egna monopolborgerskapet, utan angriper invandrare och nationella minoriter och således avleder uppmärksamheten från klasskampen. Om de inte fanns, skulle borgerskapen vara tvungna att uppfinna dem. Nazismens maktövertagande i Tyskland och fascismens i Italien och Spanien förutsatte dock direkt stöd från borgerskapet; där är vi inte än, även om Ungern är ett gränsfall.

Den svenska flaggan – en viktig symbolfråga?

 

På Kominterns sjunde kongress 1935 uttalades med anledning av kampen mot fascismen:

”Det måste visas att arbetarklassen som bekämpar varje slag av underkuvande och nationellt förtryck, är den enda sanna förkämpen för nationell frihet och folkets oavhängighet…

Kongressen varnar för varje underskattning av frågan om den nationella oavhängigheten och de breda folkmassornas nationella känslor som underlättar för fascismen att utveckla sin chauvinistiska kampanj (Saar-området, tyska områden i Tjeckoslovakien, o.s.v.) och håller fast vid en riktig konkret tillämpning av den leninsk-stalinska nationella politiken.

Kommunisterna är oförsonliga principiella motståndare till den borgerliga nationalismen i alla dess former, men kommunisternas är ingalunda anhängare av den nationella nihilismen, den ringaktande inställningen till det egna folkets öde.” (Citerat via Jan Sandegren ”Arbetarklassen och de förtryckta folken”, Bokförlaget Oktober 1974, sid. 292 – 293)

För Persson-Lahusen symboliserar den svenska flaggan ett ”bärande ideologiskt fundament”, som man måste avstå ifrån. Detta är plakatpolitik.

Alla stater har flaggor. De nordiska staternas korsflaggor stammar från medeltiden. Den första kända användningen av den svenskan flaggan, och då som örlogsflagga, skedde på 1500-talet. Sista gången den användes i samband med fullskaliga krig var i samband med Napoleonkrigen och tvångsanslutningen av Norge 1814. Det svenska folket har inte alls samma emotionella band till den svenska flaggan som norrmännen till sin, vilket till stor del beror på att det snart är 500 år sedan Sverige var ockuperat. Flaggan används i samband med nationaldagen och andra högtidliga sammanhang, men framförallt i samband med landskamper. De svenska landslagens standardfärger för sina dräkter är också gult och blått, vilka deltagarna, oberoende av ursprung, iklär sig.

Jag känner inte exakt till vilken inställning som SKP (1921 – 1967), som tillhörde Komintern och Kominform, hade till den svenska flaggan. Självklart användes den röda flaggan och hammaren och skäran i samband med alla partievenemang.  Detsamma gällde KFML/SKP/SKP(m-l)/SKA. Den enda gång som SKP i mitten av 70-talet medvetet lät trycka propagandamaterial i färgerna gult och blått var i samband med motsättningar mellan Sverige och Sovjetunionen om sjömilsgränserna i Östersjön, då Sovjetunionen inte betraktade Gotland som en del av Sverige. Frågan om den svenska flaggan behandlades alltså som en icke-fråga, en strid som inte var värd att utkämpa. Vilken flagga som ett socialistiskt Sverige ska ha, är en helt annan fråga som dessutom hör framtiden till.

Den rörelse som vill bekämpa rasism, högerextremism och högerpopulism i stället för att ägna sig åt meningslös plakatpolitik måste

• prioritera proletariatets frågor, d.v.s kämpa för att förbättra proletariatets levnadsstandard, bekämpa de ökande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, lönedumpning, avskaffandet av fackliga minimilöner och bekämpa bemanningsföretagen och försämrade anställningsvillkor och öka den fackliga organisationsgraden;
• måste finnas ute på LO- och TCO-kollektivets arbetsplatser och inte instängda i medelklassghetton;
• kräva och verka för att Sverige utträder ur EU. I och med medlemskapet i EU dikteras den ekonomiska politiken i Bryssel och det går aldrig att uppnå full sysselsättning igen i Sverige, eftersom EU:s anti-inflationistiska politik går stick i stäv mot denna;
• bekämpa den nuvarande bostadspolitiken, som har lett till att andelen villor och bostadsrätter ökar på bekostnad av andelen hyresrätter, vilket leder till ökad segregering;
• bekämpa den nuvarande skolpolitiken med fritt skolval och friskolor, vilket leder till ökad segregering;
• fokusera på befrielsekampen i de neo-koloniala länderna och stödja de folk och nationer som intar en konsekvent anti-imperialistiska hållning;
• föra en skoningslös ideologisk kamp i sak mot rasistiska, chauvinistiska och fascistiska föreställningar.

På 1960- och 1970-talet existerade knappt några högerextremistiska organisationer i Sverige; Nordiska Rikspartiet och Nysvenska rörelsen var försvinnande små.  Bevara Sverige svenskt (BSS), förlagan till Sverigedemokraterna, bildades först 1979, d.v.s efter att vänsteruppsvinget börjat avta. Avsaknaden av högerextremism berodde dels på att Sverige upplevde en kontinuerlig ekonomisk expansion 1950 – 1973 och dels på att den utomparlamentariska vänstern i Sverige med KFML/SKP i spetsen gjorde korrekta politiska prioriteringar. Den utomparlamentariska vänstern hade helt enkelt tolkningsföreträde. KFML/SKP prioriterade den inhemska klasskampen fram till 1978 och förenade den med den proletära internationalismen, vilket främst kom till uttryck i solidaritetsarbetet med Indokinas folk. KFML/SKP bedrev alltså ingen plakatpolitik utan fokuserade på arbetarklassen och dess intressen.

Rickard B. Turesson

12/7 2015

http://arbetet.se/2015/07/03/anklagelserna-ar-falska/

http://www.8dagar.com/2015/06/mera-logner-om-oktoberrevolutionen.html?utm_source=dlvr.it&utm_medium=facebook

(Texten är ett utdrag från "Verksamhetsberättelse för Sveriges Kommunistiska Arbetarparti - SKA - kongressen 1982")

Eftersom ett kommunistiskt parti för andra gången i Sverige har urartat, kan det vara på sin plats att gå tillbaka till rörelsens ursprung och förhistoria. Finns det svagheter och brister som så att säga varit «med från starten»?

Det brukar sägas att den nya marxist-leninistiska rörelsen i Sverige återuppstod i och med KFML:s bildande 1967. Detta är en sanning med stora modifikationer. I själva verket uppstod den med SKA:s (Sveriges Kommunistiska Arbetarförbunds) bildande 1956. Faktum är att då den moderna revisionismen tog makten i SUKP fanns det redan en marxist-leninistisk strömning i Sverige, som leddes av Set Persson, och som bestod av medlemmar som antingen uteslutits eller frivilligt utträtt ur SKP. Set Persson och SKA gjorde en självständig analys av den moderna revisionismen och var de första i världen som offentligt angrep Chrustjevs revidering av marxismen-leninismen.

SKA utgav skriften »Revolt» och ägnade sig i huvudsak åt propagandistisk verksamhet. SKA kämpade också i motvind; Läget inom arbetarklassen var inte särskilt bra, eftersom de oavbrutna högkonjunkturerna gjorde det möjligt för det svenska monopolkapitalet att höja reallönerna för arbetarklassen under hela 50-talet. Dessutom åtnjöt SUKP och Sovjet fortfarande stor prestige bland SKP:s medlemmar och sympatisörer, och motsättningarna mellan SUKP och KKP blev heller inte offentligt kända förrän efter 1960. Sedan Set Persson dött 1960 stagnerade SKA och förvandla des till en sekt, trots att SKA lyckades ge ut «Revolt» till 1964-65. De kvarvarande medlemmarna, ett tjugotal, anslöt sig till KFML i samband med dess bildande. Det är typiskt att erfarenheterna från SKA, positiva såväl som negativa, inte gjordes allmänt kända av KFML:s ledning (beroende på att den ville hålla vissa förgrunds- figurer om ryggen). Det var först VUF/MLK, som började sprida erfarenheterna från SKA.

Den direkta föregångaren till KFML var de Marxistiska Sällskapen. Men den kader som bildade KFML 1967 kom från fyra källor sammanlagt: 1) Marxistiska Sällskapen; 2) Clarté; 3) DFPG och 4) SKA. Det var Marxistiska Sällskapen som initierade Marxistiskt Forum, den teoretiska tidskriften. Inspirationskällan till kampen inom det dåvarande SKP och gentemot VPK:s moderna revisionism hämtades i väsentlig utsträckning från KKP:s kamp mot den moderna revisionism, som blev offentlig 1960-61. KKP:s polemik, vilken nådde sin höjd- punkt i form av «Den stora polemiken», var inte bara korrekt utan bitvis också genial. Från första början blev det fråga om att ställa KKP:s ideologiska och politiska linje i sin helhet – senare åtföljt av AAP – gentemot SUKP:s politik. Det var i mycket liten utsträckning fråga om att självständigt utveckla en grundläggande kritik mot den moderna revisionismens ideologisk-teoretiska grundvalar. Det var i hög grad fråga om att försvara, förklara och vidareutveckla KKP:s principiella ståndpunkter. Självfallet kunde inte dessa tas som utgångspunkt för den aktuella och konkreta kritiken av VPK eller för att utarbeta en handlingslinje för svenska förhållanden och klasskampen i Sverige.

Samtidigt fanns det klara tendenser till grundhet i fråga om den teoretiska polemiken gentemot VPK. Detta berodde bl.a på att KFML:s ledning inte ville se kontinuiteten från SKA, vilket föranledde teorin att VPK slutgiltigt urartade 1967. Denna urartning var i det läget i allra högsta grad formell – i realiteten urartade SKP/VPK redan 1953, då revisionisterna, anförda av Hilding Hagberg, tog makten.

Dessutom koncentrerade sig polemiken på VPK:s praktiska handlande i stället för att ägna VPK :s grundläggande strategi, dvs. inställningen till revolutionen, staten och reformismen minst lika stor uppmärksamhet. När VPK senare under 1972-73 i ord gjorde en rad progressiva ställningstaganden, visade, det sig också att polemiken vilade på lösan sand; och Enad Vänster-linjen var given.

Detta utgångsläge för den marxist-leninistiska rörelsen i Sverige, liksom på många andra håll i världen, att osjälvständigt vidarebefordra KKP:s principiella ståndpunkter, utvecklades mycket snabbt därhän att Kina och Albanien försvarades i «vått och torrt». De fick funktionen av rörelsens Mekka. De socialistiska länderna Kina och Albanien var felfria per definition. Det, som eventuellt skulle ha kunnat kritiseras eller föranleda oenighet, förklarades bort, till exempel med att det var länder som var «före detta feodalkapitalistiska och fortfarande under- utvecklade». Det fördes överhuvudtaget aldrig någon självständig diskussion om socialismen, dess historiska erfarenheter, positiva som negativa liksom heller inte hur ett socialistiskt Sverige skulle se ut med utgångspunkt från en dylik diskussion liksom från de säregna politiska och ekonomiska förhållandena i Sverige. Dåliga tendenser från Kominterns historia har också spelat in som till exempel auktoritetstro och odemokratiska metoder. 

                

1. Ett inledande uppsving

Men den unga marxist-leninistiska rörelsen genomgick icke desto mindre ett snabbt inledande uppsving. Detta berodde på flera faktorer i sin tur:

1. Det växte fram en anti-imperialistisk rörelse i hela den västimperialistiska världen, som framför allt slog igenom bland ungdomsskikten, som alltid kännetecknas av rörlighet och mottaglighet för nya idéer. Denna rörelse var i sin tur föranledd av USA:s angreppskrig i Indokina. I själva verket var USA redan en supermakt på nedgång i slutet på 60-talet och kunde därför inte hålla till exempel sina västeuropeiska allierade i samma fasta tyglar som under det så kallade kalla kriget. Opinionen i hela världen växte mot detta angreppskrig. Eftersom DFFG hade en riktig huvudlinje, utvecklades också DFFG framgångsrikt och tjänstgjorde som en utomordentligt viktig rekryteringskälla för den svenska marxist- leninistiska rörelsen.

2. Den unga marxist-leninistiska rörelsen inspirerades inte bara av den stora polemiken mellan KKP och SUKP utan den kunde också framställa kulturrevolutionen som det medel med vilket urartningen av ett socialistiskt land kunde förhindras. Den unga marxist-leninistiska rörelsen lutade sig alltså mot KKP och AAP, som var inbegripna i en häftig polemik med Sovjet och dess lydpartier och som följaktligen kunde tjänstgöra som socialistiska föregångsländer i allt.

3. Många revisionistpartier, särskilt det i Sverige, hade förvandlats till orkeslösa vänster- socialdemokratiska stödpartier, som inte förmådde ta initiativet i uppbygget av den anti- imperialistiska rörelsen. I Sverige hade VPK utvecklats till ett renodlat parlamentariskt parti, som förlorat större delen av sina positioner på arbetsplatserna, liksom en stor del av medlems- stocken och den kvarvarande kadern visade starka tecken på «förgubbning». Det var inte längre ett aktivistparti.

4. SAP togs också på sängen av den framväxande anti-imperialistiska rörelsen. I likhet med SKP /VPK bekämpade SAP i början öppet vietnamrörelsen och dess spjutspets, DFFG. Senare, när denna linje inte längre förslog, tvingades SAP ställa om sin handlingslinje.

5. Majhändelserna i Frankrike och studentrevolterna på ömse håll i Västeuropa och USA fungerade också som inspirationskällor.

Sammantaget var betingelserna för en framväxande marxist-leninistisk rörelse tämligen goda. Fram till brytningen med KFML(r) utvecklades därför KFML mycket snabbt, både i fråga omaktivistantal, pressens upplaga och det röstantal, som uppnåddes 1970, uppgick till ca 21.000, som senare inte överträffades av KFML/SKP. KFML:s utveckling fick framför allt betydelse för VPK. Faktum var att KFML utgjorde ett direkt hot mot VPK, speciellt bland ungdomen och de intellektuella. VPK hade diskrediterat sig i förhållande till den framväxande Vietnam- rörelsen, var underlägset Clarté  på universiteten liksom att till exempel KFML:s resultat i skolvalen var jämngoda med VPK:s.

2. KFML:s ideologiska-teoretiska grundval och linjekampen i KFML

En grundläggande brist i KFML:s ideologiska-teoretiska grundval, nämligen en osjälvständig uppgörelse med den moderna revisionismen och ett osjälvständigt förhållande till KKP/AAP, har redan berörts. Men vilka andra brister i den programmatiska utrustningen fanns det?

Redan från första början fanns det två grundläggande ideologiska-teoretiska brister, nämligen dels frågan om huvudmotsättningen och dels frågan om grundorganisationer på arbets- platserna. Huvudmotsättningen monopolkapitalet och folket, som inplanterades pö om pö, dolde i själva verket en teori om två-stegsrevolutionen, en felaktig syn på det icke-monopol- kapitalistiska borgerskapet och en underskattning av proletariatets revolutionära potential, som låg farligt nära de modernt revisionistiska teorierna om kapitalismens fredliga inväxande i socialismen. I KFML fanns det också från första början en oförståelse för nödvändigheten av grundorganisationer på arbetsplatserna, beroende på bristande kunskaper om Kominterns och SKP:s organisationsarbete liksom rena felslut av deras organisationspraxis. När Sture Ring anslöt sig till KFML, gick han i spetsen för att renodla detta till en hel linje, som hade klara kilbomska förtecken.

Denna linje i organisationsfrågan hade självfallet direkt negativa konsekvenser för KFML/SKP:s förankring och inriktning på industriproletariatet.

Det fanns ytterligare en viktig brist i partiteorin, som visserligen korrigerades i praktiken i samband med SKP:s andra kongress, men som länge vägledde KFML:s uppbyggnad. Partiets utbyggnad skulle ske i stadier, varvid organisationen vid varje stadium hade olika karaktär: först skulle KFML vara i huvudsak en studieorganisation, därefter i huvudsak en propaganda- organisation och slutligen en organisation i huvudsak inriktad på massarbete. Denna teori övertogs senare av både KFML(r) och MLF. Denna teori parades med föreställningen att partiet först skulle kunna bildas, då KFML hade uppnått en viss «mogenhetsgrad» förankring i arbetarklassen, andel arbetare i förbundet och ett visst bestämt massinflytande.

Men denna stadieteori är ytterligt mekanisk och bygger på en plagiering av Stalins beskrivning av bolsjevikpartiets historia i SUKP:s historia. I själva verket måste studierna alltid ligga i botten för det kommunistiska partiets verksamhet, propagandan utgöra den huvudsakliga verksamhetsformen, medan studierna och propagandan måste tjäna och understödja det kommunistiska partiets inriktning på masskampen. Faktum är att bolsjevikpartiet spred mest propaganda under perioden februari - oktober 1917, då arbetarklassen oavbrutet revolutionerades. Det räcker inte med propaganda för att vinna arbetarklassens majoritet, därtill behövs också att arbetarklassens majoritet genom egna erfarenheter och praktik sluter sig till revolutionens nödvändighet. Men propagandan och agitationen är helt avgörande för att kunna höja den politiska nivån på kampen.

I samband med korrigeringsrörelsen 1971-72 förklarades att KFML nu hade genomgått studie- och propagandaorganisationsstadiet och följaktligen därmed var en organisation i första hand inriktad på massarbete, Resultatet blev att studiearbetet negligerades och att propagandans roll underskattades.

Den första linjekampen inom KFML stod gentemot den så kallade rebellrörelsen. Denna rörelse, som uppstod under intryck av kulturrevolutionen i Kina och maj-händelserna i Frankrike, fick karaktär av en ultra-demokratisk väckelserörelse, som såg sig själv som en filial till KKP med uppgift att genomföra en kulturrevolution även i Sverige. Den hade sitt fotfäste bland studenter på vissa universitetsorter som Lund, Uppsala och Stockholm, och var ett symptom på extrem isolering från de arbetande massorna.

Denna rörelse dansade bara en sommar. I slutskedet uppstod en rad teorier, som skulle rättfärdiga rebellrörelsens excesser, bland annat att USA-imperialismen var den svenska arbetarklassens huvudfiende. Denna teori ledde i sin tur vidare till föreställningen att hela den svenska arbetarklassen var mutad av de imperialistiska extraprofiterna och att följaktligen all intressekamp ledde till att arbetarklassen blev ännu mer förborgerligad.

Rebellrörelsen 1968 skadade inte KFML nämnvärt. Fram till oktober 1970 utvecklades KFML snabbt, varvid själva vändningen representerades av hamn- och gruvarbetarstrejken årsskiftet 1969- 70. Dessförinnan hade självfallet DFFG fortsatt att tillväxa i snabb takt. Efter årsskiftet 1969-70 utvecklades Gnistans upplaga språngartat, vilket naturligtvis berodde på det allmänna uppsving, till vilket särskilt gruvarbetarstrejken gav upphov, liksom KFML:s insatser i själva stödarbetet bidrog. Gnistans valnummer trycktes i 40 000 exemplar. KFML nådde alltså sina framgångar nästan enbart på grundval av propagandistisk verksamhet (eftersom även DFFG:s verksamhet väsentligen var propagandistisk).

Men redan i samband med gruvarbetarstrejken uppstod motsättningar inom KFML, framför allt inom ledningen, som närdes av en del högerfel. Det utvecklades en «vänster»-opportunistisk linje, som anfördes av Frank Baude. Dessa motsättningar hemlighölls av ledningen, ja det till och med fattades ett formellt beslut i KFML:s FS att inte diskutera motsättningarna internt inom KFML fram till valet. Detta var allvarliga fel (notera att beslutet var enhälligt) bidrog till att KFML som organisation togs med överraskning då den öppna striden utbröt, som snart övergick till öppen splittring, liksom det inte hindrade Frank Baude & Co att fraktionera och förbereda sprängningen under sommaren 1970.

KFML(r) var en «vänster»-opportunistisk-trotskistisk strömning med ultra-proletära för- tecken. Den tog också fasta på snart sagt alla KFML:s brister, som systematiserades till en hel linje. Karaktäristiskt för denna «vänster»-opportunistiskt-trotskistiska linje var bland annat:

den förnekade nödvändigheten att kämpa för dagskraven och ställde denna kamp i mot- sättning till kamp för socialismen.

den förkastade enhetsfronttaktiken och förnekade nödvändigheten av att enas så många som möjligt på en riktig grundval. Samarbetet skulle ske kring KFML(r).

den förnekade nödvändigheten av att arbeta i de befintliga massorganisationerna, framför allt fackföreningarna, och utformade den anarko-syndikalistiska linjen «Leve de vilda strejkerna! Fram mot den socialistiska revolutionen!»

den betraktade småbourgeoisin som en alltigenom reaktionär klass à la trotskismen och utsträckte småbourgeoisin till att även innefatta skikt som icke-mervärdesproducerande arbetare.

Samtidigt hade KFML(r) en i ord korrekt bestämning av huvudmotsättningen, nämligen den mellan proletariat och borgerskap, liksom en principiellt riktig syn på grundorganisationerna på arbetsplatserna. Dessutom tog också KFML(r) fasta på KFML:s svagheter, framför allt i fråga om det allmänna organisationsarbetet och genom att utveckla en tämligen slagkraftig propaganda.

Inom KFML uppstod snart en felaktig syn på hur KFML(r) skulle bekämpas. Det var fel att bedriva teoretisk-ideologisk kamp mot KFML(r), ty då »fäste man uppmärksamheten» på KFML(r). För övrigt skulle KFML(r) snart ramla ihop av sig självt. Detta stämde naturligtvis inte. KFML(r) kunde – utan ständig ideologisk-teoretisk korseld – expandera relativt snabbt fram till valet 1973, då expansionen bröts. Detta berodde snarast på att verkligheten förintade de våldsamma illusionerna om valresultatet inom KFML(r). Detta ledde till motsättningar inom KFML(r), vars utbredning ytterligare understöddes av SKP:s Sovjetkampanj och det faktum att SKP började ta upp den teoretiska kampen mot KFML(r).

3. Korrigeringsrörelsen och enad-vänsterlinjen

KFML:s förbundsstyrelse utlöste en korrigeringsrörelse från och med maj 1971 under parollen «KFML:s kamp måste på allvar förenas med massornas!». Denna korrigeringsrörelse var riktad mot sekterism och «vänster»-opportunistiska idéer. Men en tendens dolde en annan och allvarliga högerfel utvecklades i korrigeringsrörelsens slutskede. De yttrade sig på flera sätt, bland annat därigenom att parollen «KFML:s kamp måste förenas med massornas!» inte fick det nödvändiga tillägget och den praktiska inriktningen att arbetarklassen är både revolutionens ledande kraft och huvudkraft. All politisk verksamhet likställdes.

Det utvecklades en stark liberalism i synen på partimedlemskap och nyrekryteringen sågs endast i kvantitativ bemärkelse: det ställdes inte ens krav på aktivt arbete som villkor för partimedlemskap. Organisationsfrågorna försummades och en låt-gå-inställning bredde ut sig, som bland annat kom till uttryck i avsaknad av planmässig utbyggnad av partiet. Studierna försummades och propagandaarbetets roll underskattades. Det saknades överhuvudtaget säkerhetspolitik.

Under 1971 uppstod en ny »vänster»-opportunistisk organisation, som framhärdade i att propagandan skulle stå i centrum, nämligen MLF. Men kärnan i korrigeringsrörelsen, nämligen att KFML måste börja ta upp arbetet i de befintliga massorganisationerna, särskilt fackföreningarna, liksom att utveckla en konkret dagspolitik, var naturligtvis riktig. Detta var en helt nödvändig inriktning för att KFML politiskt skulle kunna förankra sig i arbetarklassen.

Denna sekteristiska grundinställning hos MLF ledde naturligtvis till att MLF:s kader nästan mangrant gick över till KFML(r). Men MLF hade också rätt i mycket av sin punktkritik och denna kritik av överslag delades av en stor del av KFML:s kader. Men när striden utbröt, ställdes frågorna som »allt eller ingenting», 100 procent svart eller vitt. Den övriga vänsteroppositionen förträngde sin egen punktkritik och slöt fullständigt upp kring förbundsstyrelsen. Detta underlättade sedan för Enad Vänster-linjen att slå igenom.

Men det viktigaste uttrycket för högeropportunismens utbredning i KFML/SKP var linjen gentemot VPK och den moderna revisionismen. Denna innebar att i praktiken behandla VPK som ett progressivt och anti-imperialistiskt parti som tillhörde vänstern. Denna linje fick sitt främsta uttryck under valrörelsen 1973, särskilt under Enad Vänsterkampanjen. Detta kombinerades med en försonlighet gentemot den sovjetiska socialimperialismen, som bland annat inte karaktäriserades som socialfascistisk. Den nya partihögern, under Bo Gustavsson/Sture Rings ledning, förhindrade också ett Sovjetkampanjen fullföljdes – tvärtom rann den ut i sanden. De drev också igenom reträtter inför den vietnamesiska utpressningen gentemot DFFG.

Kurskorrigeringen av linjen gentemot VPK inleddes med Bo. Gustavssons kommentar till VPK:s programförslag hösten 1972, som innehöll «väsentliga framsteg». Därefter var steget inte långt till att framhålla att VPK hade förbättrat sig i dagspolitiken och till att successivt tona ner kritiken.

Idén om Enad Vänster var också ett resultat av en våldsam överskattning av den egna styrkan. Säkert föddes idén om Enad Vänster dagarna efter det stora 1 maj-mötet på Norra Bantorget1972. Enad Vänster-kampanjen drevs igenom med kupptaktik: ett förslag till teknisk valsamverkan urartade snabbt till en paketlösning, i vilken skiljelinjerna gentemot VPK suddades ut. Det började uppstå tvivel om KFML/SKP:s existensberättigande. Denna Enad Vänster-linje sammanfattades i resolutionen «Ena alla kommunister i ett starkt kommunistiskt parti!», som antogs på SKP:s första kongress 1973, andra halvan. Denna resolution påskinade att ett samgående mellan de båda organisationerna var möjligt. Skiljelinjerna reducerades till frågan om «kommunistiska fackklubbar» och till frågan «om hur socialismen skulle se ut».

Men Enad Vänster-linjen hade fullständig hegemoni i SKP. På SKP:s första kongress röstade endast 3-4 delegater mot ett av de mest extrema uttrycken för kohandeln med VPK, nämligen det sista «kompromissförslaget» att ställa upp under VPK:s valbeteckning men med egna kandidater (undantagandes det första namnet). I partistyrelsen fanns en linje, som hävdade att det var riktigt att lägga sig för VPK i valet, eventuellt att rösta på VPK. Partistyrelse- majoriteten försökte förhindra att denna linje kom till medlemmarnas kännedom. Den läckte ändå ut – sipprande. I partistyrelsen kohandlades det för att åstadkomma en enig partistyrelse inför kongressen. PS-majoriteten accepterade ett självständigt valdeltagande på alla nivåer om minoriteten accepterade resolutionen «Ena alla kommunister i ett starkt kommunistiskt parti!».

Oppositionen mot högerlinjen började utvecklas 1973-74. Den tog som utgångspunkt frågan om att ställa upp självständigt i ett nyval eller inte. Sovjetkampanjen, som i sin tur var inspirerad av KKP, understödde också en skärpt hållning mot VPK. Men framför allt ledde Sovjetkampanjen till att SKP kom i ropet igen. Partistyrelsen delades i två läger: det ena lägret, som leddes av Bo Gustavsson/Sture Ring, började dra öronen åt sig på grund av motelden – det andra lägret såg Sovjetkampanjen som en inledning till en uppgörelse med högeropportunismen i SKP.

Det högeropportunistiska inflytandet rullades upp steg för steg inom SKP inför andra kongressen. Uppgörelsen tog organisationsfrågorna som utgångspunkt för en generalattack. Detta berodde på att tillståndet i fråga om arbetsmoral och kampanda liksom det organisato- riska läget överhuvudtaget var som mest uppenbart bedrövligt. I första etappen av uppgö- relsen med det högeropportunistiska inflytandet togs därför frågor som

hårdare medlemskrav och införande av kandidatmedlemsskap

planmässig utbyggnad av partiet och koncentration till industriproletariatet

diskussion om organisationsfrågan för att i första etappen avskaffa trippelorganiseringen

säkerhetsfrågan

studiernas och propagandans roll

Detta ledde till att den marxist-leninistiska linjen mycket snabbt flyttade fram sina positioner i den inre partikampen. Detta underlättades också av att programkommissionen under ledning av Bo Gustavsson presenterade ett uselt programförslag inför sommarlägren 1975. Det ledde omedelbart till slutsatsen att det skulle vara omöjligt att anta ett partiprogram på kongressen 1976.

Den första kraftmätningen mellan de båda linjerna ägde rum på valkonferensen oktober 1975, då den marxist-leninistiska linjen stöddes av drygt 80 procent av delegaterna. Eftersom partihögern förstod att den förestående kongressen, skulle förloras drev den linjen att den skulle uppskjutas. Men de förlorade i den allmänna medlemsomröstningen – 35 mot 65 procent (som också blev resultatet på kongressen). Den andra etappen i uppgörelsen med det högeropportunistiska inflytandet inleddes: linjen gentemot VPK och Enad Vänster-taktiken liksom försonligheten gentemot Sovjet attackerades. Därmed var grunden lagd för segern på SKP:s andra kongress över Bo Gustavsson/Sture Ring-falangen.

Motsättningarna ställdes genom att det utarbetades två olika förslag till verksamhetsberättelse, majoritets- respektive minoritetsförslaget. Den högeropportunistiska linjen hade majoritet i partistyrelsen med 12-9. På detta sätt ställdes klart de två olika linjerna emot varandra. SKP:s andra kongress blev alltså ett nederlag för Bo Gustavsson-/Sture Ring-falangen.

Segern var ett resultat av

1. att PS-minoritetens huvudlinje var marxistisk-leninistisk. Flertalet medlemmar hade aldrig fullständigt anammat högerlinjen okritiskt utan kampen skedde både utifrån medlemskadern och utifrån ledningen.

2. PS-majoriteten tog inte strid om den dagliga ledningen utan tillät PS-minoritetens företrädare att inneha denna. Dessutom tillät de en öppen åsiktskamp inom SKP, framför allt beroende på att det överskattade sin egen styrka och underskattade motståndarna. PS- majoriteten var i själva verket i färd med att degenerera, vilket yttrade sig i bristande kamplusta, ovilja att offra sig och bristande uthållighet.

Men det fanns stora brister i den uppgörelse som skedde på SKP:s andra kongress:

1. Den var ofullständig. Den inbegrep inte frågan om huvudmotsättningen i Sverige eller frågan om grundorganisationer på arbetsplatserna. Detta trots att korrekta ståndpunkter fanns företrädda både inom PS-minoriteten och bland medlemskadern. Skälet till att dessa frågor inte drevs i verklig mening, det vill säga i syfte att korrigera linjen, berodde i första hand på att PS-minoriteten var helt delad i dessa frågor. Förmodligen stod en majoritet av kongress- delegaterna för huvudmotsättningen proletariat och borgerskap. Däremot var läget sämre i fråga om grundorganisationer på arbetsplatserna, eftersom OU (organisationsutskottet) som företrädde den linjen, av «taktiska skäl» beslöt att inte säga hela sanningen.

2. PS-minoriteten upprättade fraktioner helt i onödan vid två tillfällen (som för övrigt inte omfattade hela PS-minoriteten), den ena gången i samband med valkonferensen och den andra i samband med kongressen. Den andra fraktionen, som omfattade 11-12 medlemmar, främst PS-ledamöter, hade störst praktisk – och negativ – betydelse. Det ledde naturligtvis till en tendens att hålla varandra om ryggen, annars skulle någon «skvallra». Detta betydde alltså att PS-minoriteten uppträdde som block.

3. Det fanns vidare en tendens överhuvudtaget att förtränga de sekundära motsättningarna inom PS-minoriteten. Denna etappteori i den inre partikampen är ytterst skadlig. De opportunistiska tendenser, som fanns inom PS-minoriteten, särskilt i den internationella frågan, skulle lätt ha besegrats. I den enda omröstning, som gällde motsättningar inom PS-minoriteten, fick den linje, som representerades av Christer Lundgren endast ett 20-tal röster.

Det viktigaste resultatet av detta var valet av den nya partistyrelsen. Felet var inte att det invaldes fem stycken företrädare för Bo Gustavsson-/Sture Ring-falangen. Felet bestod i första hand i att det valdes en dålig PS-majoritet. På grund av att det hade upprättats en kongressfraktion, att det överhuvudtaget fanns en tendens att uppträda i block, togs det över-huvudtaget inte upp att vissa PS-ledamöter hade uppträtt vacklande i kampen mot partihögern.

Detta ledde till att flera PS-ledamöter kom med «på köpet». Eftersom dessutom kongress- fraktionen hade enats om ett förslag till sammansättning av den nya partistyrelsen, som den senare förankrade i valberedningen, innehöll den nya partistyrelsen en rad ledamöter, som antingen inte platsade, hade åkt snålskjuts etcetera. Det fanns flera av de som valdes, som inte hade nominerats till PS av sin grundorganisation, som inte hade valts till kongressombud eller som inte hade majoritet i sin egen avdelning. Naturligtvis motsvarade valet av partistyrelse i stor utsträckning läget bland kongressdelegaterna, men PS-minoriteten kunde i stor sett få igenom hela sin linje vid valet av ny partistyrelse just på grund av att den uppträdde enhetligt.

Därför var segern på SKP:s andra kongress skenbar: den inskränkte sig till den allmänna ideologiska och politiska linjen. De, som sattes till att förvalta densamma, partistyrelsen, innehöll en majoritet ledamöter, som skulle förvandlas till rena rama förrädarna gentemot andra kongressens, linje.

Likvideringen av Sveriges Kommunistiska Parti

 

Kampen och uppgörelsen med den högeropportunistiska linje, vars ledande företrädare var Bo Gustavsson/Sture Ring, hade medfört ett uppsving för SKP redan före andra kongressen: massarbetet med klarare inriktning på arbetarklassen hade skjutit fart, nyrekryteringen till partiet hade förstärkts, en framgångsrik prenumerationsvärvningskampanj för Gnistan liksom en framgångsrik miljoninsamling genomfördes. Det togs många bra praktiska initiativ under denna period, som exempelvis kampen mot MBL:s antagande i riksdagen.

Fram till våren-sommaren 1977 befann sig den marxist-leninistiska linjen fortfarande i majoritet i partistyrelsen och SKP höll också i huvudsak sina ställningar i det praktiska massarbetet. Men under hösten 1977 började den nya högeropportunistiska linjen att vinna allt större terräng inom partistyrelsen.

Men yttre faktorer understödde också framväxten av en ny högeropportunistisk linje.

1. Krisen i den internationella marxist-leninistiska rörelsen

Själva utbrottet av denna kris måste dateras till november 1976. Då höll AAP sin sjunde kongress. I rapporten till denna kongress gick AAP:s ledning för första gången till offentligt angrepp mot Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Mao Zedong, särskilt ifråga om synen på det internationella läget. Därmed rämnade den förmenta enigheten i den internationella marxist-leninistiska rörelsen över en natt och många partier, organisationer och enskilda var plötsligt en illusion fattigare.

AAP:s kritik mot Mao Zedongs, teori om de tre världarna dolde en «vänster»-revisionistisk och prosovjetisk politik. Detta har till exempel yttrat sig i avståndstaganden från den eritreanska befrielserörelsen och i det öppna stödet till Vietnams ockupation av Demokratiska Kampuchea.

Med vad hände i Kina? Strax efter Mao Zedongs död skedde en uppgörelse med «de fyras gäng», som fängslades och anklagades för försök till statskupp. Det står klart att dessa företrädde en ultra-vänster-linje; inte minst i kulturfrågorna. Men samtidigt dolde en tendens en annan. Redan hösten 1977 var det uppenbart att KKP:s ledning höll på att förändra viktiga principiella ställningstaganden, som till exempel frågan om Jugoslavien. Det dröjde inte länge förrän Tito förklarades vara en stor marxist-leninist och Jugoslavien ett socialistiskt land.

Dessa motsättningar mellan AAP och KKP utövade naturligtvis ett inflytande på, motsätt- ningarna i SKP. Redan före andra kongressen fanns det en underordnad tendens, som i praktiken förespråkade en annan huvudmotsättning, nämligen att Sovjet var huvudfienden i världsmåttstock och att de marxist-leninistiska partierna och proletariatet i de imperialistiska länderna i Västeuropa inte i första hand skulle bekämpa det egna monopolborgerskapet.

Denna strömning i SKP såg naturligtvis sin chans att utnyttja de aktuella motsättningarna: Det gällde inte bara att fördöma AAP:s linje i de internationella frågorna utan också att sluta upp bakom KKP:s ståndpunkter till 100 procent. Utifrån detta skulle varje försök till självständigt ställningstagande stämplas som vacklan eller uttryck för en pro-albansk linje.

2. Andra gynnsamma betingelser för utvecklandet av en ny högeropportunistisk linje

Marxist-leninisterna förbisåg också helt konsekvenserna, åtminstone i inledningsstadiet av motsättningarna i SKP, av läget i klasskampen i Sverige.

Skogsarbetarstrejken 1974-75 var unik. Fram till Bil- och Traktorstrejken i juni 1978 in- träffade ingen stor eller viktig strejk. Det inträffade en ebb i klasskampen, som i verkligheten håller i sig fortfarande, som dels berodde på att Sverige gick in i en lågkonjunktur och dels att SAP förlorade regeringsmakten. Det senare ledde till att SAP i oppositionsställning kunde skylla krisen på de öppet borgerliga partierna och framställa regeringsfrågan som den helt överskuggande frågan. Ebben i klasskampen kunde naturligtvis inte undgå att utöva inflytande på SKP:s kader, eftersom det politiska arbetet på arbetsplatserna blev svårare.

Det internationella läget spelade naturligtvis också in. Insikten om att de båda supermakternas rivalitet med nödvändighet måste leda till ett nytt världskrig, kan lika gärna utmynna i «ett svart perspektiv», i en illa dold pessimism, som rättfärdigas i teoretiska termer. Särskilt intellektuella, som tillhör eller har anknytning till småborgerliga mellanskikt och som dessutom karaktäriseras av lättrörlighet, påverkas ofelbart av skiftningar i klasskampsläget. Kärnan i varje slags avvikelse från marxismen-leninismen beror på bristande tillit till den egna politiken, bristande tillit till arbetarklassen och till revolutionens möjligheter.

Den ideologiska-teoretiska nivån i SKP var i själva verket också låg. Den marxist-leninistiska oppositionen överskattade läget, vilket praktiken också skulle visa. Det går inte att tala allmänt om att «medlemmarna i grund och botten önskar marxism-leninismen», «att de i grund och botten är bra». Detta är ingen konkret analys utan endast besvärjelser. Detta kan bara komma till uttryck i praktisk handling, i politiska ställningstaganden, i förhållande till den aktuella linjekampen.

Det fanns fortfarande en utbredd auktoritetstro inom partiet. Denna underblåstes av parti- styrelsens linje, där man eftersträvade att PS alltid skulle uppträda enigt inför medlemmarna och att partistyrelsen själv skulle fatta beslut om när dess motsättningar skulle föras ut till medlemmarna. När PS införde censur i internorganet i början av 1978 kunde medlemmarna inte få tillräcklig kännedom och möjlighet att ta ställning till motsättningarna i partiet. Dessutom hade det utvecklats en strömning i organisationsfrågor som hävdade att partiet var underordnat PS i allt. Det fanns också underlag för en småborgerlig anti-intellektualism som innebar att många medlemmar ryggade tillbaka inför de nya motsättningar som höll på att utvecklas.

Dessutom måste man komma ihåg att det fanns många, både inom ledningen och bland med- lemskadern, som hade stött andra kongressens linje enbart av karriäristiska skäl eller för att de ville hamna på rätt sida, på samma sida som vinnaren. Den avgörande punkten var dock parti- styrelsen, som bestod av ett flertal ledamöter, som antingen enbart stött andra kongressens linje av taktiska skäl eller personer som representerade en osjälvständig utfyllnad.

3. Förspelet till likvidatorernas maktövertagande

 

Men situationen i SKP efter andra kongressen komplicerades snabbt. Den pro-revisionistiska falangen, som leddes av Bo Gustavsson/Sture Ring, hade stötts av ca 38 procent av delegaterna. Deras stöd bland medlemmarna minskade dock successivt, vilket bland annat berodde på att PS-majoriteten tillämpade öppen åsiktskamp, publicerade PS-minoritetens alla reservationer och anordnade en debatturné mellan ledande företrädare för båda linjerna.

Strax efter valet 1978 började emellertid Stefan Lindgren utveckla sin högeropportunistiska linje. Denna kom till offentligt uttryck i form av en artikel i Gnistan, «Har socialdemokratin spelat ut sin roll?” Dessutom komplicerades situationen ytterligare av motsättningarna mellan AAP och KKP från och med november 1976.

Situationen inför partistyrelsens möte februari 1977 var följande: Den gamla partihögern hade genom diskussion trängts tillbaka, så att den förmodligen inte stöddes av fler ån 15- 20 procent av partiets medlemmar. Samtidigt existerade det villrådighet om hur motsättningarna mellan AAP och KKP skulle tacklas. Å ena sidan fanns det ingen, som stödde AAP:s internationella linje – det fanns också å andra sidan en linje att SKP skulle ta ställning självständigt. Den resolution som togs i den internationella frågan, var dock ett nederlag för Stefan Lindgren-falangen. Den öppnade dessutom möjligheter att vinna över ytterligare medlemmar, som stödde Bo Gustavsson/Sture Ringa linje, eftersom dessa hela tiden tog fasta på de överslag, som Stefan Lindgren med flera gjort i den internationella frågan.

I mars 1977 utträdde Sture Ring med sina närmaste följeslagare ur SKP och gick till offentligt angrepp mot SKP. Det stora flertalet medlemmar och avdelningar i SKP tog avstånd från detta splittringsförsök, medan de övriga ledande företrädarna för den gamla högerfalangen antingen uttalade sin förståelse för Sture Ringa splittringsförsök, trots att de i ord fördömde den, eller i grund och botten sympatiserade med det. Sture Rings utbrytning, som skedde på eget bevåg, var samtidigt ett uttryck för splittring inom den gamla partihögern. Den ena strömningen, som Sture Ring representerade, ville orientera sig mot VPK, den andra strömningen, vars ledande företrädare senare blev Bo Gustavsson, Sven Bergenstråhle etc. ville orientera sig mot SAP, och den tredje strömningen, som stannade kvar i SKP, ville vänta på «bättre tider».

VU tog initiativ till en partiförklaring, som senare sanktionerades av PS, varvid alla avdelningar och medlemmar uppmanades att fördöma Sture Rings splittringsförsök och försvara den demokratiska centralismen och partiets enhet. Huvudsidan med partiförklaringen var att den var otaktisk, att den drev över folk till gamla partihögern, försvårade politisk sakdiskussion och understödde framväxten av den blinda auktoritetstro som sedermera gjorde sig gällande understriden med de nya högerlikvidatorerna 1977-80.

Stefan Lindgren inledde sitt fraktionsarbete redan kring årsskiftet 1976-77. Han började informera och försöka bygga upp ett nät av allierade inom Gnistan-redaktionen, oktober- förlaget, andra partienheter och diverse utskott. Dessutom koordinerade han sina angrepp mot SKP:s andra kongress linje med Jan Myrdal, som kunde använda FIB/Kulturfront som en plattform för sina attacker. Det började dyka upp samtidiga artiklar i Gnistan och FIB/Kulturfront i till exempel narkotikafrågan, terroristaffären etc. som uttryckte en och samma förtröstan på den borgerliga staten. Samtidigt representerade en nationell konferens om Gnistan ett nederlag för Stefan Lindgren.

Stefan Lindgrens strategi var att konsolidera en fraktion på toppnivå. Denna utökades under en Kina-resa med PA, VL och CL. Efter Kina-resan startades en kampanj för att miss- tänkliggöra dem som ville att SKP skulle ta ställning självständigt i motsättningarna mellan KKP och AAP, som vacklande eller pro-albaner. Ställningstagande för teorin om de tre världarna framställdes som den allt överskuggande frågan. Denna taktik underlättades av att de ledande företrädarna för partivänstern inte i tid dragit en skarp demarkationslinje gentemot AAP:s linje. Inte desto mindre var det ledande företrädare för partivänstern, som först gjorde korrekta och självständiga vederläggningar av AAP:s linje. Den första vederläggningen låg till grund för maj-resolutionen 1977 och svaret till «Revolutionens teori och praktik» skrevs av Greger Bogården i huvudsak.

Redan i september 1977 attackerades den inre demokratin genom att ständiga utskottet för- hindrade ett inlägg av Greger Bogården att komma ut till partistyrelsen. Den nya partihögerns taktik började klarna. De planerade att ta makten i partiet genom att först ta makten i parti- styrelsen för att kunna inskränka partidemokratin. Genom att skaffa sig monopol på att föra ut sin linje och samtidigt förhindra oppositionen att komma till tals, skulle det vara möjligt att trumfa igenom sin likvidatoriska linje. För att kunna ta makten i partistyrelsen var det nöd- vändigt att manövrera bort vänstern i partistyrelsen, i första hand Greger Bogården, som under olika förevändningar först förmåddes att lämna sin anställning – därefter skulle han och andra bort från VU.

Under hösten 1977 hade Stefan Lindgren-fraktionen förskaffat sig majoritet i partistyrelsen och kunde gå till attack på PS-mötet januari 1978. Det väsentligaste resultaten på detta PS- möte bestod i att:

1. de vann majoritet för sin politiska linje, vilket formellt bekräftades i form av antagandet av handlingsplanen för 1978.

2. de vann majoritet i VU, avsatte Greger Bogården och adjungeringarna av Anders Berg/Ronny Shueler upphörde.

De nya likvidatorerna hade lärt av den gamla partihögerns misstag. De förstod att det var helt nödvändigt att upprätta en byråkratisk centralism, attackera principen om öppen åsiktskamp och full demokrati, för att skaffa sig själva ett organisatoriskt överläge. Utifrån detta läge skulle det kunna vara möjligt att vinna hegemoni i SKP.

4. Klassamarbetspolitik – kärnan i de nya likvidatorernas politik

 

Kärnan i den nya likvidatoriska linjen var klassamarbetspolitiken. Denna var dels ett resultat av försonlighet i praxis gentemot det reformistiska inflytandet, d.v.s en ideologisk utveck- lingsprocess inom både SKP:s medlemskader och större delen av partistyrelsen, och dels ett resultat av felaktiga teorier och en felaktig linje.

De nya likvidatorerna behandlade teorin om tre världar som ett helt partiprogram, som togs som förevändning att rikta huvudslaget mot Sovjet – inte mot det egna monopolborgerskapet. I praktiken ersatte de huvudmotsättningen proletariat-borgerskap med huvudmotsättningen mellan Sovjet och den svenska nationen. Eftersom denna huvudmotsättning inte överens- stämmer med de objektiva förhållandena kan resultatet bara bli utvecklandet av en klassam- arbetspolitik. De nya likvidatorerna gick – av taktiska skäl – aldrig så långt att de formellt slog fast denna nya huvudmotsättning, inte ens på SKP:s tredje kongress. De «nöjde» sig med att slå fast att kampen för freden var huvudfrågan, viktigare än de inhemska klasskampsfrågorna.

Resultatet av denna linje i praktisk handling lät heller inte vänta på sig. Den sammanfattades långt senare av en skribent i den högersocialdemokratiska tidningen Arbetet:

«I det tysta har SKP:s politik förändrats mycket starkt under den dramatiska avtalsrörelsen:

För första gången stöddes LO:s krav redan från start.

•   I stort sett alla konfliktåtgärder från LO fick stöd av SKP, och elden riktades mot arbetsgivarna.

•   För första gången ställde SKP villkorslöst upp i SAP-LO:s första majtåg för att 'storkonflikten krävde enhet'.

•   För första gången godkändes ett LO-avtal, och SKP kallade det till och med bra.» (7/6 - 80)

Denna utveckling hän mot en liten vänlig pådrivare till SAP iscensattes redan under Bil & Traktorarbetarnas strejk 1978. De nya likvidatorerna såg stödet till den socialdemokratiska riksdagsmotionen, som krävde avskaffandet av de obegränsade strejkböterna, som den absoluta huvudfrågan. Följaktligen utnyttjade de Bil & Traktorarbetarna som plog, vilket inte överensstämde med deras intressen. Resultatet blev ett dubbelt misslyckande: Bil & Traktorarbetarna förlorade sin strejk och stödet till riksdagsmotionen misslyckades likaså.

Den tidigare framgångsrika hyresstoppslinjen ersattes med linjen att koncentrera krafterna på att driva på förbundsledningen i HGF utan att samtidigt utveckla en självständig rörelse. underifrån bland hyresgästerna. Detta ledde till att SKP:s inflytande i hyresgäströrelsen mycket snabbt föll ihop.

Så sent som på valkonferensen i februari 1979 gick PS-majoriteten emot parollen «Nej till kärnkraft». Men efter Harrisburg-olyckan gjorde SKP:s partistyrelse samma kovändning som SAP-ledningen. Men SKP:s stöd till linje 3 var mycket vacklande och vann inget förtroende.

I början av 1980 stödde SKP den socialdemokratiska s.k fredsappellen, som förklarades vara lika viktig som kärnkraftsfrågan i valrörelsen. När storkonflikten utbröt togs denna genast som förevändning, till att förbehållslöst sluta upp i SAP-LO-ledningens 1-majtåg. Denna linje har sedan permanentats och ofelbart lett till beslutet att stödja SAP i 1982 års val.

SKP har utvecklats till en liten vänlig pådrivare till SAP. Denna utveckling har tett till en extrem sekttillvaro som – utöver den marxist-leninistiska oppositionens brytning efter kongressen 1980, som innebar att ca 10-15 procent av kadern lämnade SKP - lett till strömhopp ur organisationen och till passivisering. Kampmoralen är ett sken. SKP håller på att sönderfalla som organisation, och dess inflytande har drastiskt reducerats.

Redan på kongressen ställdes partiets fortsatta existens «som en öppen fråga». I praktiken fyller inte SKP någon funktion vid sidan av SAP, vilket, allt flera medlemmar redan insett.

5. Den marxist-leninistiska oppositionens kamp

Likvidatorerna i SKP:s ledning bekämpade den marxist-leninistiska oppositionen i första hand med organisatoriska medel – och inte med sakargument. Deras första steg utgjordes av «Partiarbete», som bröt mot alla tidigare redigeringsprinciper. Den grundläggande linjen var att deras egen linje skulle ha förkrossande övervikt i «Partiarbete» och att enstaka inlägg från oppositionen enbart publicerades för syns skull och helt godtyckligt.

De angrep reservationsrätten både i teori och praxis, förhindrade PS-minoriteten att närvara på konferenser och publicerade heller inte krav på nationell konferens. De förhalade publiceringen av krav på extrakongress med fem månader.

Syftet med denna linje var inte bara att skaffa sig ett organisatoriskt överläge utan också att ge intryck av att oppositionen blev allt mera isolerad: Dessutom var syftet att skrämma den vacklande mellangruppen och skapa en panisk skräckstämning. Detta lyckades bara alltför väl.

Den marxist-leninistiska oppositionen i SKP gjorde flera allvarliga fel. Flera felaktiga bedömningar, som t.ex bristande förståelse för det yttre klasskampsläget, rådvillhet i samband med motsättningarna mellan KKP och AAP, liksom att den ideologiska-teoretiska nivån bland kadern överskattades, har redan tagits upp i det föregående. Vidare hade, oppositionen dålig kännedom om läget ute i de olika avdelningarna. Detta ledde till att man missbedömde möjligheterna att vinna potentiella vänsteranhängare och placerade in folk i fack som «vänstercentrister» etc. Å andra sidan hade många medlemmar dålig kännedom om de verkliga skeendena i partitoppen och kom att uppfatta oppositionen som en samling fraktionister. Men det viktigaste felet bestod i att den marxist-leninistiska oppositionen inte «satte hårt mot hårt» redan från första början.

Så fort det stod klart att VU avsåg att strypa den inre partidebatten genom införandet av «Partiarbete» och sätta munkorg på den marxist-leninistiska oppositionen i PS, skulle den ha ställt ultimatum till PS-majoriteten. Den skulle ha sagt: Om ni fullföljer era planer på att strypa den inre partidebatten (ledaren «Till frågan om partiets enhet», som senare publicerades i «Partiarbete» nr 1 78, fanns tillgänglig i utkast hos PS-minoriteten), så kommer vi att försvara andra kongressens linje i praktisk handling, gå ut med ett upprop till medlemmarna och själva återupprätta den öppna åsiktskampen.

Ett sådant ultimatum och hot skulle ha ställts mot suspenderingen av Greger Bogården. Genom att PS-minoriteten inte genast uppträdde som kollektiv och var beredd att öppet och direkt frondera, överlät den initiativet till likvidatorerna, försatte sig själv i underläge och förde kampen på likvidatorernas villkor.

För att uttrycka det drastiskt: den marxist-leninistiska oppositionen tog initiativ till åter- upprättandet av Informationsbulletinen och uppropet «Till kamp för Sveriges Kommunistiska Parti» ett år för sent. I teorin var flera kamrater redan under våren 1978 inne på linjen att ställa partihögern åt sidan i den händelse de upprättade byråkratisk centralism och åsiktscensur.

Men oppositionen, som först bestod av Greger Bogården Anders Berge och Ronny Schueler, ömsade skinn till Greger Bogården/Kurt Österlund /Göran Nilsson, och var alltså själv inte konsoliderad på något sätt.

I kritiken av högerfelen i organisationsfrågor och säkerhetspolitiken utvecklades vissa vänsteröverslag, med en säkerhetspolitik som var anpassad för ett ockuperat Sverige, med sträng illegalitet och en hemlig organisationsmodell. Detta kom bl.a till uttryck genom linjen att minoriteten i PS inte skulle få föra ut motsättningarna i partiet av säkerhetsskäl för att klassfienden inte skulle få kännedom därom. När PS införde censur tvingades PS-minoriteten att sända ut sitt material vid sidan om de «officiella» kanalerna inom partiet.

Minoriteten insåg inte dessa vänsterfel i säkerhetspolitiken och kunde därför inte kraftfullt bemöta likvidatorerna på denna punkt. Tvärtom tillämpade oppositionen till en början en delvis liknande säkerhetspolitik för att dölja sin egen organisering. Detta bidrog till att skapa vacklan bland många medlemmar.

Den enda chansen att besegra likvidatorerna bestod i att bedriva en öppen och principiell kamp från första början, sätta hårt mot hårt och samla största möjliga stöd kring ett upprop och kring ett återupprättande av Informationsbulletinen. Detta skedde i Ceylons Kommunistiska Parti 1964, då marxist-leninisterna omedelbart svarade med ett offentligt upprop till försvar för partiet, då en revisionistisk majoritet beslöt att skjuta på den beslutade kongressen och dessutom hindra oppositionen att komma till tals. Det troligaste är dock att den marxist-leninistiska oppositionen likafullt inte hade segrat. Men den hade säkert vunnit lika stort stöd för uppropet och Informationsbulletinen som ett år senare, och framför allt vunnit tid.

Då hade också den marxist-leninistiska oppositionen verkligen gått i spetsen och ingjutit mod hos alla de kamrater som stödde andra kongressens linje. Den valda taktiken fick i stället motsatt effekt. Den understödde vacklan och tvehågsenhet, och det uppstod en «vänster»-centristisk strömning, dvs. partivänstern splittrades. Den gav upphov till frågan: Befinner jag mig verkligen på den vinnande sidan? De såg det formalorganisatoriskt: medlemskapet i den existerande organisationen var allt. De insåg inte att det kommunistiska partiet enbart existerar för arbetarklassens skull och att det följaktligen inte är ett självändamål. De saknade politiskt perspektiv och blev «rädda om sina egna skinn».

Samtliga andra fel var underordnade detta grundläggande fel. Om inte detta grundläggande fel hade gjorts så hade heller inte en rad sekundära fel gjorts. Den marxist-leninistiska opposi- tionen försattes delvis i en nödsituation. Det avgörande hade varit att kampen från första början getts en korrekt huvudinriktning, om den marxist-leninistiska oppositionen med en gång fronderat.

Den första splittringen i taktiken inom partivänstern uppstod inför distriktsordförande- konferensen i september 1978, då Berge/Schueler förespråkade att PS-minoriteten skulle finna sig i förbudet att närvara på konferensen. Greger Bogården gav efter för enighetens skull. Den ende som stod på sig och handlade rätt var Kurt Österlund. I och med att Schueler/Berge röstade för suspension av Greger Bogården var splittringen av partivänstern definitiv och oåterkallelig. Därmed borde det också ha stått klart att den likvidatoriska linjen skulle segra på SKP:s tredje kongress. Om inte annat visade valkonferensen konsekvenserna av parti- vänsterns splittring och att likvidatorerna hade skaffat sig majoritet. Ytterligare en bekräftelse kom på distriktsårsmötet i Stockholm i juni 1979, då partivänstern endast stöddes av högst 20 procent av delegaterna.

Den marxist-leninistiska oppositionen gjorde allting för sent: t.ex bildades inte den nationella samordningen förrän våren 1979.

http://steigan.no/2015/06/04/sjoslag-mellom-usa-og-kina/

http://steigan.no/2015/06/08/kildekritikk-er-g7-verdens-rikeste-land/ - observera att det är fråga om köpkraftsviktad BNP. 2006 låg dock Indien bara på 11:e plats. Gini-koefficienten är naturligtvis hög i Indien, men dock inte lika hög som i Kina.

Rickard