Förord till utkastet till principprogram

Detta utkast till principprogam markerar att vi anser att det saknas ett revolutionärt kommunistiskt parti i Sverige idag och att ett sådant måste återskapas. Ett sådant kommunistiskt parti måste utgå från Marx/Engels vetenskapliga socialism och de revolutionära teorier och den praxis, som framför allt utformades av Lenin och Mao Zedong. De båda senare ledde socialistiska revolutioner till seger och vidareutvecklade marxismen. Ett revolutionärt kommunistiskt parti måste också lära sig av det socialistiska uppbygget, särskilt i Sovjetunionen och Kina, Komintern, den svenska kommunistiska rörelsen, inte minst den rörelse som inspirerades av kulturrevolutionen i Kina och som ingick i den internationella marxist-leninistiska rörelsen som växte fram från och med 1960-talet. Ett sådant parti måste lära från alla revolutionära rörelser i världen, som har kämpat mot imperialistisk aggression och inhemskt förtryck. Det är lika viktigt att studera misstagen som framgångarna utan att för den skull förlora sig i akademiska trätor.

Detta betyder inte att ett kommunistiskt parti i Sverige urskiljningslöst ska överta idéer från gångna tider eller från samhällsformationer, som klart avviker från den svenska. Det avgörande är alltid den konkreta analysen av konkreta förhållanden.  I en intervju med en utländsk journalist 1944 sade Mao Zedong följande:

”Att acceptera idéer från Kinas förflutna eller från utlandet betyder inte att vi övertar dem villkorslöst. De måste anpassas till de aktuella förhållandena i Kinas och praktiseras i enlighet med dessa. Vår inställning är ett kritiskt accepterande av vårt historiska arv och utländskt tänkande. Vi är emot ett blint accepterande såväl som ett blint förkastande av vilka som helst idéer. Vi kineser måste tänka med våra egna hjärnor och måste själva besluta vad som kan växa i vår jord.” (”Stien”, Selected Works, band 6)

När vi nu publicerar detta utkast för allmän granskning, är det samtidigt en inbjudan till en diskussion bland alla dem som är intresserade av att det återuppstår ett revolutionärt kommunistiskt parti i Sverige. Det betyder inte att vi betraktar detta utkast som ett fixt och färdigt program – tvärtom. Vi är övertygade om att det avsevärt kan förbättras just genom att vi offentliggör det och låter det utsättas för kritik. Inte ens programkommissionen är ense om alla punkter i detta utkast.

Programutkastet publiceras på Kommaks webbplats (länk in). Du kan skriva in kommentarer direkt i anslutning till programutkastet. Om du vill ha ett längre inlägg publicerat separat, skicka det i så fall till (e-postadress in), så tar vi ställning till publicering.

Vår ambition är att konstituera en partibildande organisation våren-sommaren 2016 på basis av detta program.

Programkommissionen

Initiativgruppen för en Kommunistisk Förening

Utkast till principprogram för Kommunistiska Förbundet

I.

Det kommunistiska partiet

§ 1. Den svenska arbetarklassen måste ha ett eget politiskt parti för att kunna avskaffa kapitalismen och upprätta ett socialistiskt samhälle, där arbetarklassen har makten. Kommunistiska Förbundet är en partibyggande organisation med detta syfte.

§ 2. Varje politiskt parti företräder klassintressen och vägleds av en ideologi. Vår ideologi är den historiska och dialektiska materialismen, den vetenskapliga socialism som ursprungligen utarbetades av Marx och Engels. Deras teorier vidareutvecklades av Lenin, vilket ledde till oktoberrevolutions seger och att den första socialistiska arbetarstaten upprättades. Den tredje etappen representeras av Mao Zedong, som ledde det kinesiska folket till seger mot den japanska imperialismen.  Mao Zedong vidareutvecklade marxismen – leninismen på en rad områden, både med avseende på vägen till socialismen och det socialistiska uppbygget.  Därför kallar vi oss också för maoister.

Marxismen-leninismen är ingen uppsättning dogmer utan en vägledning till handling. Därför strävar Kommunistiska Förbundet efter att ta fasta på marxismen-leninismens revolutionära kärna, lära av den kommunistiska rörelsens framgångar såväl som misstag, liksom att på ett skapande sätt vidareutveckla marxismen-leninismen på svenska förhållanden. Endast ett sådant parti kan utveckla en riktig politik både för att uppnå ett socialistiskt samhälle och för att försvara socialismen. Detta parti måste samtidigt vara ett proletärt internationalistiskt parti, som stödjer all kamp mot förtryck, utsugning och rasism i hela världen.

§ 3. Arbetarklassens och det kommunistiska partiet historiska uppgift är att skapa ett klasslöst, kommunistiskt samhälle. Kommunismen är ett samhälle, där ingen tillåts utsuga någon annan människa, ett samhälle där ojämlikheten mellan stad och landsbygd, mellan handens och hjärnans arbete och mellan man och kvinna har försvunnit. I det kommunistiska samhället  finns inte längre några klasser. Det kommunistiska partiet fyller inte längre någon uppgift utan avskaffas.

§ 4. Det socialistiska samhället är en övergångsperiod mellan kapitalism och kommunism. Kommunismens seger förutsätter att socialismen har segrat i hela världen, att den materiella grundvalen har säkrats och en fullständig omdaning av människors tänkande. I det kommunistiska samhället fördelas produktionens resultat rättvist: ”Av var och en efter förmågas – åt var och efter behov.”

II.

Imperialismen och den proletära revolutionens epok

§ 5. Vi lever i imperialismens och den proletära revolutionens epok. Imperialismen betyder att ett fåtal imperialistiska stormakter strävar efter att dominera världen, exploatera och förtrycka massan av världens folk. De kapitalistiska monopolen bedriver en frenetisk jakt på nya marknader och nya profiter. Några nya områden att upptäcka och kolonisera finns inte längre. Därför leder imperialismen till utökad exploatering och förtryck av världens folk, särskilt i de neokoloniala länderna. Imperialismen leder också till konflikter och krig om råvaror och marknader. Men imperialismens förtryck leder också till motstånd. Befrielsekrig och revolutioner kommer att besegra imperialismen och en rättvisare värld skapas.

§ 6. Dagens värld kännetecknas av en rad grundläggande motsättningar, av vilka följande är viktigaste:

1. Motsättningen mellan de förtryckta nationerna å den ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra.
2. Motsättningen mellan arbetarklassen och borgarklassen i de kapitalistiska och statskapitalistiska länderna.
3. Motsättningen mellan de imperialistiska länderna med USA i spetsen och socialimperialismen i form av Kina.
4. Motsättningen mellan de arbetande massorna och stor- och kompradorborgerskapet i de neokoloniala länderna.

§ 7. I dagens värld skärps särskilt motsättningen mellan de förtryckta nationerna å ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra samt motsättningen mellan de imperialistiska länderna och socialimperialismen. Dessa fyra grundläggande motsättningar påverkar varandra, och därför kan olika motsättningar bli de viktigaste i ett speciellt läge.

§ 8. Fram till slutet av 1980-talet fanns det endast två supermakter, USA och Sovjet, som tävlade om världsherraväldet. Sovjet kollapsade emellertid på grund av såväl inre som yttre faktorer och kvar finns Ryssland, en medelstor imperialistmakt. Idag finns det två supermakter, USA och Kina, varav den senare är uppåtgående. Kapitalismen utvecklas alltid ojämnt; imperialistiska stormakter kommer och går. Tidigare stormakter som Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Japan har reducerats till medelstora imperialistmakter.

§ 9. Motsättningarna skärps mellan de förtryckta nationerna å ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra. De viktigaste klasstriderna och befrielsekamperna äger rum i de neokoloniala länderna idag, eftersom dessa är särskilt utsatta för de imperialistiska stormakternas regelrätta inblandning och intervention samt krig genom ombud. De imperialistiska stormakterna med USA i spetsen strävar efter att reducera de neokoloniala länderna till råvaruproducenter, utnyttja den billiga arbetskraften, försätta dem i låneslaveri och påtvinga dem en ekonomisk politik, som leder till ökade klassklyftor, fattigdom liksom hunger- och miljökatastrofer.

§ 10. De små och medelstora imperialistmakterna kan inte tävla med de båda supermakterna om världsherraväldet. En del av dem, särskilt de som är knutna till NATO och EU, har också en begränsad politisk och ekonomisk handlingsfrihet, men dessa har emellertid i vissa fall motstridiga intressen till USA. Den ökande rivaliteten mellan USA och Kina leder paradoxalt till ökat handlingsutrymme för inte bara små och medelstora imperialistmakter utan också för regionala stormakter som Indien, Iran, Saudi-Arabien, Nigeria och Brasilien med flera.

§11. USA har varit den obestridligaste starkaste imperialiststaten efter andra världskriget. USA:s ekonomiska och politiska styrka har dock relativt sett försvagats. Men USA:s militärutgifter svarar fortfarande för uppemot hälften av världens militära utgifter och USA har militära baser över hela världen och uppträder med sin flotta på världens alla hav. Det långsiktiga syftet är att inringa Kina, USA:s enda verkliga utmanare idag. USA har under de senaste decennierna begått aggression mot Afghanistan, Irak, Libyen och intervenerat i en rad länder, exempelvis Syrien. En supermakt som är på nedåtgående försöker med alla medel hejda denna utveckling. Efter Mao Zedongs död genomfördes en kupp i Kinas Kommunistiska Parti, vilket innebar att kapitalismen restaurerades i Kina. Kina har världens största proletariat, som dessutom är exceptionellt exploaterat. Den kapitalistiska utvecklingen i Kina har varit mycket snabb; Kinas köpkraftsviktade bruttonationalprodukt är idag densamma som USA, vilket skiljer Kina från åttiotalets Sovjet. Det betyder också att Kina idag är ett kapitalexporterande land och i allt större utsträckning beroende av råvaruimport. Kina genomför en snabb militär upprustning, men kan ännu inte mäta sig med USA:s militära styrka.

§ 12. Så länge imperialismen existerar är krig oundvikliga. Redan har imperialismen givit upphov till två förödande världskrig och ett otal regionala krig. Imperialistiska stormakter behöver inte initiera fullskaliga världskrig utan kan lika gärna föra krig genom ombud. Historien upprepar sig heller inte som en sömngångare. Redan före första världskriget hade USA detroniserat Storbritannien som ledande imperialistisk stormakt. Första världskriget innebar att den uppåtgående imperialistiska stormakten Tyskland slogs tillbaka och det andra världskriget innebar att västmakterna tillsammans med Sovjetunionen kunde besegra det revanschistiska Tyskland och det fascistiska Japan. Samtidigt reducerades kolonialmakter som Storbritannien och Frankrike till andra rangens stormakter.  Fram till mitten av1980-talet existerade en krigsfara som härrörde ur rivaliteten mellan USA och Sovjet, men Sovjets kollaps förhindrade en storskalig uppgörelse. Exakt vilka former som rivaliteten mellan USA och Kina kommer att ta sig i framtiden är svårt att förutsäga; det är avhängigt Kinas fortsatta ekonomiska expansion och militära upprustning och vilka motåtgärder som USA kommer att vidta.

III.

Revolutionens förutsättningar

§ 13. Det övergripande målet för det kommunistiska partiet och proletariatet i en imperialistisk stat under nuvarande era är att genomföra den socialistiska revolutionen. Detta gäller även om Sverige skulle ockuperas av en imperialistisk stormakt och det svenska folket förde ett nationellt befrielsekrig för att kasta ut angriparen. Därvid skulle det kommunistiska partiet och proletariatet gå i spetsen för befrielsekampen för att leda denna till fullständig seger, upprätta folkmakt och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.

§ 14. För att en revolution ska kunna äga rum, är det inte nog att de exploaterade och förtryckta massorna inser att det är omöjligt att längre leva på det gamla sättet, och kräver förändringar; för att en revolution ska kunna äga rum, är det avgörande att exploatörerna är ur stånd att leva och härska på det gamla sättet och att det finns ett kommunistiskt parti, som kan formulera en riktig handlingslinje i denna situation. Hitintills har socialistiska revolutioner  ägt rum på flera olika sätt; dels genom en väpnad stadsrevolution som oktoberrevolutionen 1917 och dels genom segerrika folkkrig mot en imperialistisk aggressor, mest betydelsefullt i Kina, som vidareutvecklats till en socialistisk revolution. Dessutom störtade det kubanska folket en nationell kompradorregim i en socialistisk revolution som utgick från landsbygden.

§ 14. Proletariatets kamp är endast nationell till formen – den är internationell till innehållet. Den proletära internationalismen är kännemärket på ett revolutionärt kommunistiskt parti. Det gäller i synnerhet i dagens värld, i vilken klassmotsättningarna inom de imperialistiska länderna i regel är mindre skarpa och uttalade än i de neokoloniala länderna. Alldeles oavsett om inkomst- och förmögenhetsskillnaderna har ökat inom de imperialistiska staterna alltsedan 1980-talet kan dessa inte alls jämföras med motsvarande skillnader inom de neokoloniala länderna. I de senare länderna lever stora delar av de arbetande massorna, proletariat och bönder, på eller under existensminimum.  De lever ofta under vidriga förhållanden och saknar elementära demokratiska fri- och rättigheter. Just på grund av att klasskampsläget är så tillspetsat, utvecklas också avancerade kampformer i form av strejker, väpnat motstånd och t.o.m folkkrig i dessa länder.  De förtrycktas kamp i de neokoloniala staterna och proletariatets kamp inom de imperialistiska staterna är intimt förbundna med och understödjer varandra.

§ 15. Det kommunistiska partiet går i spetsen för att försvara Sveriges nationella oberoende. Därmed menas att det kommunistiska partiet motsätter sig varje uppgivande av svensk suveränitet till förmån för imperialistiska stormakter eller stormaktsallianser, eftersom detta inkräktar på det svenska proletariatets handlingsutrymme. Därav följer också att Sverige ska utträda ur EU och aldrig gå med i NATO. Därmed menas också att det kommunistiska partiet bekämpar det svenska monopolborgerskapet, när det på egen hand – eller tillsammans med imperialistiska stormakter – försöker befrämja sina egna intressen på bekostnad av mindre staters eller andra folks intressen. Bara proletariatet är sant patriotisk; aldrig borgarklassen, som i första hand ser till sina egna klassintressen.

IV.

Sverige är ett kapitalistiskt samhälle

§ 16. Det kapitalistiska systemet innebär produktion för profit och inte produktion för att tillfredsställa folkets behov. Detta sker genom att borgarklassen, som kontrollerar produktionsmedlem, tillägnar sig det mervärde som arbetarklassen skapar. Eftersom arbetarklassen  – den egendomslösa klassen – endast äger sin arbetskraft, tvingas den sälja denna till kapitalisterna som betalar ett pris som är lägre än det värde arbetaren skapar i produktionen.

§ 17. Konkurrenskapitalismen utvecklades till monopolkapitalism genom att produktionen centraliserades till allt färre händer. De små företagen går fortlöpande i konkurs eller köps upp av stora monopolgrupper. För dessa monopol räcker det inte att kontrollera marknaden i enskilda länder, utan de måste bedriva internationell utsugning för att inte slås ut i konkurrensen.  Kapitalismen har nått sitt högsta stadium – imperialismen.

§ 18. Sverige inträdde i sitt monopolkapitalistiska (imperialistiska) stadium strax före första världskriget. Sverige är en liten men hungrig imperialiststat. Den svenska imperialistiska borgarklassen har aldrig kunna föra en självständig politik gentemot imperialistiska stormakter. Den har i stället försök alliera sig med någon av dem eller manövrera mellan dem.

§ 19. Kapitalismen i Sverige har utvecklats till statsmonopolkapitalism. Produktionsmedlen är inte bara höggradigt monopoliserade – staten i dess egenskap av totalkapitalist spelar en helt nödvändig roll för att understödja monopolen, säkra den allmänna ekonomiska utvecklingen och lindra de ständigt återkommande kriserna. På senare år har olika regeringar, främst borgerliga, i Sverige privatiserat stora delar av den offentliga sektorn för att säkerställa kapitalisternas profitjakt.

§ 20.  De båda huvudklasserna i Sverige, proletariatet och borgarklassen, bildar huvudmotsättningen i Sverige. Denna huvudmotsättning är bestämmande och avgörande för samhällsutvecklingen. Den kan endast lösas genom en socialistisk revolution, det vill säga genom att arbetarklassen med våld fråntar borgarklassen makten och upprättar proletariatets diktatur. Arbetarklassen måste förbereda sig på ett våldsamt maktövertagandse, eftersom historien lär oss att borgarklassen inte släpper samhällsmakten frivilligt, om den inte tvingas med våld.

§ 21. Proletariatet, som uppskattningsvis utgör omkring 70 procent av folket, i Sverige har successivt ändrat karaktär sedan mitten av 1970-talet. Andelen tillverkningsarbetare har sjunkit, medan arbetare inom handels, tjänste- och offentlig sektor har ökat liksom andelen tjänstemän. Andelen utan fast anställning har ökat, framför allt på grund av införande av bemanningsföretag. Dessutom förekommer lönedumpning på grund av EU-medlemskapet och okontrollerad invandring. Samtidigt har den fackliga organisationsgraden inom den svenska arbetarklassen sjunkit från 90 procent till drygt 60.

§ 22. Den tredje klassen är småborgerskapet, som utgör runt 28 procent av folket. Det egentliga småborgerskapet, det vill säga småföretagare, bönder och fiskare etcetera, kännetecknas av att de äger sina egna produktionsmedel och att de själva måste delta i produktionen. Denna del av småborgerskapet minskar. Samtidigt ökar de småborgerliga mellanskikten. Dessa är formellt lönearbetare, men i kraft av sin befälsställning och beroende på inkomst och arbetsförhållanden tillhör de inte proletariatet. Småborgerskapet har en dubbel karaktär: å ena sidan strävar det att utvecklas till borgerskap – å andra sidan proletariseras delar av detsamma hela tiden. Småborgerskapets motsats- och konkurrensförhållande till borgerskapet kan utnyttjas av proletariatet. Delar av småbourgeoisien och de småborgerliga mellanskikten är arbetarklassens naturliga allierade.

§ 23. Den härskande klassen utgörs av borgarklassen, som uppgår till högst 2 procent av folket. Inom denna har det uppstått ett skikt, monopolborgerskapet, som har makten i samhället och som utövar det avgörande inflytande inom statsapparaten, särskilt våldsapparaten, som bland annat består av krigsmakten, säkerhetspolisen, polismakten och domstolsväsendet. Varje parlamentarisk regering i Sverige har underordnat sig monopolborgerskapets långsiktiga politiska och ekonomiska intressen.

§ 24. I Sverige råder borgerlig demokrati. Formellt innebär detta medborgarnas likhet inför lagen och att all makt utgår från folket. I verkligheten är emellertid lagarna, domstolarna och den administrativa apparaten på alla nivåer ytterst borgerklassens redskap för att bevara utsugningen och förtrycka de arbetande massorna. De parlamentariska församlingarna (riksdag, landsting och kommunfullmäktige) måste hålla sig till de ramar, som den kapitalistiska samhällsordningen uppställer. Den borgerliga staten är och förblir endast ett organ för att förvalta borgarklassens gemensamma affärer. Det faktum att arbetarklassen vart fjärde år kan rösta på vilket som helst parti i valen förändrar inte detta. De historiska erfarenheterna visar att borgarklassen aldrig tillåter en rörelse som hotar kapitalismens grundval att få majoritet i parlamentet. Arbetarklassens maktövertagande går inte via parlamentet.

§ 25. Det kommunistiska partiet försvarar de demokratiska rättigheterna, som yttrandefrihet, organisationsfrihet, demonstrationsfrihet, strejkrätt, frihet att bilda fackföreningar och så vidare. Dessa rättigheter har arbetarklassen tillkämpat sig, och dessa rättigheter kommer kommunisterna att försvara mot varje form av inskränkning.  Eftersom borgarklassen kontrollerar huvuddelen av press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakaneler utövas dessa rättigheter ytterst på den härskande klassens villkor. Försavaret av de demokratiska fri- och rättigheterna blir därför alltid en kampfråga, och vårt försvar av dem blir ofta en kamp mot borgarklasens sätt att förvalta dem och en kamp om deras konkreta innehåll.

§ 26. Statsmonopolkapitalismens fortbestånd försvaras också av ett antal öppet borgerliga partier och borgerligt arbetarpartier. De öppet borgerliga partierna, främst Moderaterna, Sverigedemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och ett småborgerligt parti som Miljöpartiet, stödjer sig främst på borgerskapet, småborgerskapet och de efterblivna delarna av proletariatet. Det socialdemokratiska partiet, som har haft sitt starkaste stöd bland de LO-anslutna arbetarna, har långsamt förlorat denna traditionella klassbas. Så länge partiet kan hålla proletariatet passivt och fast inom klassamarbets ramar, förvaltar det monopolborgerskapets intressen bättre än de öppet borgerliga partierna. Vänsterpartiet, ett revisionistiskt parti som förordar den fredliga vägen till socialismen, har reducerats till ett parlamentariskt parti, som fungerar som socialdemokratins vänsterflygel.

§ 27. Eftersom huvudmotsättningen mellan proletariatet går mellan proletariatet och borgerskapet måste det kommunistiska partiet och arbetarklassen rikta huvudstötet mot monopolborgerskapet och dess stat. De arbetande massorna måste i första hand mobiliseras kring de dagliga och näraliggande frågorna, i kampen på arbetsplatserna och i bostadsområdena.

§ 29. Det kommunistiska partiet utvecklar sin politik och linje i dagspolitikens alla frågor utifrån följande grundläggande huvudlinje:

a)     Det kommunistiska partiet strävar efter att gå i spetsen i kampen för de arbetande människornas dagskrav, till exempel löner, arbetsvillkor, hyresfrågor och andra näraliggande intressen. Segrar i denna kamp blir aldrig bestående under kapitalismen, och kampen för dagsfrågorna måste därför förenas med kampen för ett socialistiskt samhälle.

b)     Den spontana kampen på arbetsplatserna, till exempel strejker för högre lön, leder inte automatiskt till insikt om att socialismen är nödvändig. Därför måste vi i varje kampfråga påvisa nödvändigheten av socialismen.

c)     Det kommunistiska partiet tillämpar enhetsfrontens metod. Det betyder att ena alla som kan enas i varje given aktion för att uppnå maximal styrka och slagkraft för en riktig politik. Därvid upprätthåller det kommunistiska partiet alltid sin självständiga roll och propaganda och försöker vinna enhetsfronten för en proletär linje.

d)     Det kommunistiska partiet arbetar i de befintliga massorganisationerna, framför allt i fackföreningarna samt i andra rörelser som har betydelse för klasskampens utveckling. Det kommunistiska partiet kombinerar och utnyttjar alla lämpliga kampformer, legala som illegala.

§ 30.    Det kommunistiska partiet bedriver en oförsonlig teoretisk och ideologisk kamp mot   alla former av borgerlig ideologi, i första hand mot reformismen och revisionismen inom arbetarklassen. En riktig linje kan endast utvecklas i kamp mot felaktiga linjer, även inom det kommunistiska partiet. 

V.

Det socialistiska Sverige

§ 31. Socialismen innebär proletariatets klassherravälde, församhälleligande – ett blandat statligt, kommunalt och kooperativt ägande – av merparten av produktionsmedlen och att en planerad produktion för folkets behov inleds. Men socialismen representerar inget mål i sig; det är endast en övergångsperiod från det kapitalistiska samhället till det kommunistiska. Därför kännetecknas det socialistiska samhället av fortsatt klasskamp. Frågan om den socialistiska eller kapitalistiska vägen är inte avgjord förrän det kommunistiska samhället har upprättats.

§ 32. Ett socialistiskt Sverige måste utgå från de inhemska, konkreta förhållandena liksom de historiska traditionerna. Samtliga så kallade socialistiska stater har förvandlats till statskapitalistiska stater eller rentav kapitalistiska stater. Det senare gäller Ryssland, de forna sovjetrepublikerna, staterna i Öseuropa, inklusive de jugoslaviska republikerna och Albanien liksom Kina, som samtidigt utvecklats till en socialimperialistisk stat beroende på sin ekonomiska styrka. Denna utveckling måste tjäna som ett negativt och varnande exempel.  Kinas Kommunistiska Parti är ett kommunistiskt parti bara till namnet. Den centrala planeringen i hela samhällets intresse har kastats på sophögen; den dominerande sektorn styrs av privatkapitalistiska intressen som har profitmaximeringen som ledstjärna. Den kinesiska arbetarklassen, världens största, och det arbetande folket har klassats ner till löneslavar utan makt över företag och samhälle. Den saknar alla elementära demokratiska fri- och rättigheter. Mot sig har den ett kinesiskt monopolborgerskap.

§ 33. Garantier för den framtida utvecklingen kan aldrig lämnas. Klasskampen fortsätter under socialismen för att ständigt öka arbetarklassens och det arbetande folkets makt och stoppa den spontana framväxten av kapitalistiska tendenser. Den tekniska utvecklingen underlättar en förbättrad planering av produktionen med en minimerad byråkrati. Arbetstiden kan förkortas. Samtidigt har en välutbildad arbetarklass större möjligheter att bryta upp den tidigare arbetsdelningen bit för bit. Motsättningarna mellan intellektuellt och manuellt arbete, man och kvinna, stad och landsbygd med mera kan arbetas bort. I kampen för att motverka byråkratin, liksom i kampen för att för att bekämpa borgerliga, rasistiska, kvinnofientliga idéer, som bygger på människors förtryck av andra människor, måste den socialistiska staten lita till demokratiska diskussioner och de demokratiska folkliga massrörelserna i första hand. Demokratiska massrörelser ska så långt det är möjligt att ersätta förbud och illegaliseranden. De revolutionära organ som arbetarklassen byggt upp under kampen för socialismen måste också i fortsättningen kontrollera byråkratin och staten och vakta över antisocialistiska och antidemokratiska tendenser.

§ 34. Proletariatet kan inte erövra statsmakten som ett resultat av en fredlig utveckling inom ramarna av den borgerliga demokratin. Proletariatet måste besegra borgerskapet genom en socialistisk revolution, krossa den borgerliga statsapparaten och ersätta den med sig egen statsmakt. Upprättandet av det proletära klassherraväldet är det helt avgörande redskapet utan vilket inget socialistiskt uppbygge är möjligt.

§ 35. Det socialistiska kan varken bestå eller utvecklas i riktning mot det kommunistiska, om den proletära statsmakten inte består eller om den proletära statsmakten inte leds av ett kommunistiskt parti. Men proletariatets klassherravälde kan aldrig vara en ställföreträdande diktatur. Det kommunistiska partiet kan bara leda den proletära statsmakten i kraft av proletariatets fortsatta frivilla stöd och aktiva medverkan. Det kommunistiska partiet erhåller därför ingen lagbestämd särställning. Denna särställning måste oavbrutet erövras genom en korrekt politik.

VI.

Statsform och förvaltning

§ 36. Den borgerligas statsapparaten ersätts alltså av den proletära statsapparaten på alla nivåer:

a)     De ledande spetsarna inom militären, säkerhetstjänsten och polisen ersätts med kader, som är lojala gentemot den nya statsmakten. Den nya våldsapparaten utgörs främst av en folkarmé grundad på allmän värnplikt, och av en folkmilis, som omfattar hela den vapenföra befolkningen, samt av nödvändiga säkerhetsstyrkor. Under socialismen avskaffas all frisående vapenmakt, och arbetarnas egna organisationer övertar dess funktioner. Vapentjänst är obligatorisk för alla vapenföra kvinnor och män.

b)     En riksdag, till vilken regelbundna, fria och hemliga val genomförs, av ny typ inrättas. I och med att de viktigaste produktionsmedlen har förstatligats eller förvandlats till kooperativ egendom, har borgerskapet liksom de ledande borgerliga mediahusen berövats sin ekonomiska bas och maktställning. Det är inte längre möjligt för fåtalet att styra opinionsbildningen. Nya partier kommer att uppstå under dessa nya förutsättningar.

c)     Rättskipning och domstolsväsendet bygger vidare på de inhemska rättstraditionerna, som bringas i överenstämmelse med den socialistiska grundlagen. Detta betyder att ingen kan dömas ohörd, att ingen fängslas utan rannsakan och dom, rätt till försvar etcetera. Allas likhet inför lagen kan, till skillnad från under det kapitalistiska samhället, förvandlas från fras till verklighet.

d)     Byråkrati och central administration begränsas till ett minimum. Administrationen förenklas och decentraliseras så långt som möjligt. Nödvändig administration och byråkrati sköts i största möjliga mån av valda funktionärer, som kan avsättas av de organ som valt dem. Inga funktionärer eller tjänstemän ska uppbära högre lön än en arbetare i produktionen, och alla ska regelbundet delta i produktionen.

§ 37.   I arbetarklassens stat granteras i grundlagen de demokratiska fri- och rättigheterna, det vill säga yttrande-, tryck-, mötes-, organisations- och religionsfrihet samt fri strejkrätt. Dessa friheter innefattar dock inte rätten att utsuga, förtrycka eller förnedra andra människor. Pornografi eller rasistisk litteratur ingår inte i tryckfriheten. Likaså är sammanslutningar som organiserar väpnad kontrarevolution, eller som tidigare stött en ockupationsmakt, förbjudna. Propaganda mot socialismen och dess störtande är tillåten. Men proletariatets statsmakt kommer att slå ned varje väpnad kontrarevolution med våld.

§ 38. Nationella minoriteters och invandrargruppers rätt att utveckla sina språk, kultur och andra nationella särdrag garanteras i grundlagen. Den samiska nationen tillerkänns alla nationella rättigheter, inklusive rätten att, om den så önskar, upprätta autonomi eller avskilja sig som egen stat.

§ 39. Staten svarar för den övergripande ekonomiska planeringen. Produktionsmedlen, med undantag för samhällets gemensamma infrastruktur, förvaltas av de arbetande själva genom arbetarråd på varje arbetsplats eller fabrik. Företagsledningen väljs av arbetarråden och kan avsättas närsomhelst. Liksom alla andra funktionärer ska företagsledning och tjänstemän regelbundet delta i produktionen. Det måste medvetet eftersträvas att varje människas arbete ska vara en kombination av manuella och intellektuella arbetsuppgifter.

§ 40. Eftersom klasskampen fortsätter under socialismen, och det kommunistiska partiet aldrig kan innesluta hela klassen, måste massornas initiativ uppmuntras och massorganisationerna spela en stor roll under socialismen. Fackföreningarna bibehåller sin karaktär av försvarsorganisationer för arbetarklassen.

VII.

Det ekonomiska uppbygget

§ 41. Monopol, medelstora företag, banker och gods konfiskeras omedelbart av den proletära staten och överförs i statlig ägo. Den proletära staten kan överta mindre företag på annat sätt. Bönder, fiskare, fria yrkesutövare och andra som själva brukar de produktionsmedel de äger, tillåts under en övergångsperiod att behålla dessa. De får sälja sina produkter genom statliga försäljningsorganisationer på villkor som fastställs genom förhandlingar. Eftersom småproduktionen är en grogrund för ett kapitalistiskt produktionssätt, är det en medveten politik under socialismen att göra alla småborgare till anställda arbetare och därmed avskaffa småborgerskapet som klass.

§ 42. Produktionen under socialismen har som målsättning att i allt högre utsträckning tillgodose folkets materiella och andliga behov och skapa de materiella betingelserna för kommunismen. Produktionen måste därför organiseras så att den kan tillvarata alla mänskliga och materiella resurser på det effektivaste sättet utan att det leder till rovdrift på människor och natur. Detta förutsätter att profiten som drivkraft för produktionen har avskaffats. Under socialismen är produktionen planerad, det vill säga den utgår från en central plan som fastställts efter omfattande och grundliga diskussioner inom det arbetande folket.

§ 43. Socialismen ekonomiska uppbygge förutsätter en allsidig utveckling av landet. Utarmningen av norra Sverige och koncentrationen av människor och produktion till ett fåtal storstadsområden måste brytas. Målsättningen är i stället att på lång sikt skapa ett sammanhängande industri- och jordbrukslandskap, liksom att både administration och produktion decentraliseras. Skillnaden mellan stad och land måste steg för steg raseras.

§ 44. För att på sikt möjliggöra övergången till ett kommunistiskt samhälle måste alla rationella behov tillfredsställas. Människornas behov kan aldrig tillfredsställas fullt ut; begreppet ”behov” är tänjbart, nya behov uppstår ständigt, och naturens resurser är begränsade och måste skyddas mot rovdrift.  En av de viktigaste förutsättningarna för kommunismen – jämsides med tillfredställande av människornas mest grundläggande behov – är en genomgripande omdaning av människors tänkande. Därför måste målsättningen vara att ständigt höja produktionen och ta i bruk den modernaste teknologin, automation och datateknik. Arbetstiden måste succesivt sänkas och fritiden ökas. Utbildningen måste vara inriktad på att skapa ett allsidigt proletariat och på sikt rasera skillnaden mellan manuellt och intellektuellt arbete. Socialismen är ett övergångssamhälle där förutsättningarna för det klasslösa samhället skapas. Socialismen kommer länge att vara ett ojämlikt samhälle där parollen ”åt var och en efter förmåga” råder, där lönerna är olika, där experter är nödvändiga och viss utsugning och visst privatägande av produktionsmedlen är nödvändiga. Det kommer att ta lång tid innan borgerliga idéer övervinns. Dessa fenomen utgör sammantaget en grogrund för kapitalismen, karriärism och jakt efter privilegier. Dessutom kommer borgarklassen både nationellt och internationellt att göra allt för att återta makten. Därför fortsätter klasskampen under socialismen på alla plan.

                                                  
                      VIII.

Kampen för kommunismen

§ 45. Under hela den socialistiska övergångsperioden fortsätter klasskampen, framför allt för att stärka och utveckla de socialistiska produktionsförhållandena och revolutionera överbyggnaden. Kampen inom överbyggnaden erhåller en särskild betydelse. Den borgerliga ideologin, som präglas av egoism, karriärism och kortsiktighet, måste utrotas och ersättas med en socialistisk ideologi, som innebär raka motsatsen.

§ 46. Alla människor måste ges möjlighet att inta sin rättmätiga plats i samhällets kollektiv. Kampen mot kvinnoförtrycket fortsätter. Kvinnorna ges rätt och möjlighet att delta i den samhälleliga produktionen i full omfattning, vilket är en förutsättning för kvinnans frigörelse och för att kvinnorna ska kunna delta i det socialistiska uppbygget. Det görs ingen skillnad på svenskar, nationella minoriteter och invandrare; alla behandlas lika och har samma rättigheter under det socialistiska uppbygget. Pensionärernas betraktas inte som en värdelös problemgrupp, utan som veteraner som åtnjuter den respekt som ett livs arbete rätteligen är värd. De människor som slagits ut ur det normala samhällslivet under kapitalismen på grund av alkolism, narkotikamissbruk, prostitution, kriminalitet etcetera ges genom ideologisk påverkan och skolning, kritik och självkritik, möjlighet till upprättelse och till att inta sin rättmätiga ställning i produktionen. Socialismen skapar de nödvändiga förutsättningarna för att krossa drogmissbruk och stoppa den rovdrift på människor som ger upphov till utslagning och sociala problem under kapitalismen.

§ 47.  Skolan inriktas på att ge eleverna kunskaper som behövs i det socialistiska uppbygget och på att bibringa dem arbetarklassens världsåskådning. Samtidigt måste skolan stimulera dem att bli kritiskt tänkande människor, som vågar ha en avvikande uppfattning och gå mot strömmen. Kultur och vetenskap uppmuntras och ges en central roll i det socialistiska samhället. Massmedias roll blir mer informativ och övervakande i stället för den kommersiella och sensationslystna inställning som den har under kapitalismen.

§ 48. Det socialistiska uppbygget sker hela tiden i perspektiv av kommunismen. Socialismen är inte det förlovade landet. Men det är det enda samhälle som kan skapa möjligheten att upphäva all exploatering och förtryck av det överväldigande flertalet. Det är det enda samhälle som ställer sig som uppgift att avskaffa sig självt till förmån för det klasslösa samhället.

I en artikel ”Världens största bolag är kinesiska” den 25 augusti sammanfattar Anders Romelsjö Kinas ekonomiska utveckling och sätter Kinas och de övriga BRIC-ländernas utveckling i relation till USA och dess allierade. Den som vill följa med utvecklingen i världsmåttstock hittar mycket läsvärt på Anders Romelsjös jinge.se och på Steigan blogger , Pål Steigans blogg.

Kenth Gustafssons artikel är mycket märklig. Den är egentligen bara en citatsamling. De flesta citat är hämtade från Mario Sousa plus några citat från Bo Gustafsson och Stalin. De egna självständiga ställningstagandena lyser helt med sin frånvaro. Om han överhuvudtaget självständigt tagit ställning, så har han klippt och klistrat.  Det hade varit betydligt bättre att lägga ut Mario Sousas artikel ”Sanningen som kom bort” http://www.mariosousa.se/sanningensomkombort.html  direkt på Kommaks webbplats. Mario Sousa redovisar i varje fall vilka forskningsrapporter han utgår ifrån.

Den som idag vill diskutera hur motsättningarna behandlades under Stalins tid i Sovjet är hänvisad till andrahandsrapporter, trots att de kan vara resultat av seriös forskning. Idag är SUKP(b):s centralkommittés arkiv återigen stängda. De som mot den bakgrunden kan uttala sig tvärsäkert om utvecklingen i Sovjetunion under Stalins tid är bara charlataner.

När jag bemöter Anders Carlsson kritik mot Det stora språnget i artikeln ”En kommentar till Anders Carlssons uppgörelse med maoismen” http://kommak.org/?p=3514, hänvisar jag till en artikel av Joseph Ball, som bl.a påpekar att befolkningsstatistiken i stora delar av Kina var mycket bristfällig – eller icke-existerande – under 1950-talet. Frågan är alltså om ens kinesiska myndigheter har någon säker uppfattning om förlusterna i människoliv under Det stora språnget. Själv inlåter jag mig inte alls i någon sifferexercis, eftersom jag omöjligen kan kontrollera fakta utan är helt beroende av andrahandsuppgifter. Jag skriver:

”Men som Joseph Ball skriver i den utmärkta artikeln «Did Mao Really Kill Millions in the Great Leap Forward?» [v] är det inte möjligt att självständigt kontrollera hur denna statistik har insamlats och bevarats under 20 år innan den publicerades. Samtliga uppgiftslämnare, den sovjetiska regeringen, amerikanska forskare, ytterst finansierade av CIA, och Deng Xiaopings regim är alltså parter i målet.

Det hör till saken att Kina under sin kända historia, från 108 f.Kr till 1911, hade drabbats av inte mindre än 1828 stora svältkatastrofer. Juli 1959 svämmade Gula floden över, varvid uppskattningsvis två miljoner dog av svält eller drunknade. 1960 drabbades Kina av såväl torka som dåligt väder, vilket berörde 55 procent av den odlade marken i Kina. 60 procent av jordbruksmarken i norra Kina erhöll inget regn. Självklart dog det en massa människor under Det stora språnget framåt, men i samband med utvärderingen av KKP efter att Det stora språnget framåt hade avbrutits, menade partiet att förlusterna i människoliv till 70 procent berodde på att naturkatastroferna och till 30 procent på partiets misstag, överdrivna produktionsmål, uppblåsta produktionssiffror etcetera, som gjorde att Kina inte i tid inställde spannmålsexporten. Så fort partiet insåg vidden av katastrofen importerades också spannmål från Kanada, Frankrike och Australien. Sedan 1961 har det heller inte ägt rum någon svältkatastrof i Kina. Deng Xiaoping vände upp och ner på värderingen på 1980-talet och påstod förlusterna i människoliv till 70 procent berodde på partiet. Han Dongping, som genomförde intervjuundersökningar (publicerat 2003) bland bönder på den kinesiska landsbygden, konstaterade att bönderna själva ansåg att naturkatastroferna var huvudorsak till den omfattande svälten, inte partiets missgrepp (se vidare «Did Mao Really Kill Millions in the Great Leap Forward?»). Man måste alltså ta alla påståenden om Det stora språnget framåt och dess förlustsiffror med en mycket stor nypa salt.”

Vad hade Mao Zedong att säga om Stalins sätt att lösa motsättningar? I ett tal 1957 säger Mao Zedong:

“Stalin misled many people. These people had a lot of metaphysics in their minds and became rigid in their thinking, thus they committed political mistakes. When others disagreed [with them] occasionally, they were ostracized. [When one was deemed a] counterrevolutionary, the only [fate one could meet was that of] death by execution, and whoever disagreed with the Soviet Union was called anti-Soviet. But in real life Stalin could not do all things in this way. Stalin didn’t execute or jail everybody. In 1936 and 1937 he killed many people. In 1938 he killed fewer, and in 1939 he killed even fewer. It is not possible to execute everyone who disagrees. We, for one, had disagreements with Stalin. We wanted to sign a Sino-Soviet Treaty, but he didn’t want to sign; we wanted the Chinese-Changchun Railway back, but he didn’t want to give it up. Even so, it is still possible to snatch the meat out of a tiger’s mouth.”
      —Speech at the Conference of Provincial, Municipal, and Autonomous Region Party Secretaries (Jan. 27, 1957), version II, WMZ2, pp. 279-280. “ http://www.massline.org/SingleSpark/Stalin/StalinMaoEval.htm

Mao Zedong säger alltså att Stalin dödade många människor. För den som dömdes som kontrarevolutionär väntade en exekutionspluton och de som inte var ense med Sovjetunionens politik stämplades som anti-sovjetiska. Observera att Mao Zedong heller inte inlåter sig i någon sifferexercis.

Dessutom går det att sätta frågetecken för moskvarättegångarna utan att granska varje enskilt fall, d.v.s huruvida bekännelserna var framtvingade under tortyr eller under hot mot repressalier mot nära anförvanter eller inte.

I ”Khrushchev Lied” skriver Grover Furr:

”In the interrogations I have cited above Ezhov also confessed to torturing and framing innocent persons on an enormous scale in order to sow discontent with the Soviet system and thus facilitiate the overthrow of the Soviet government and Party leadership in the event of invasion by Japan and/or Germany.” (Sid. 148)

Eftersom Furr utgår från att alla övriga bekännelser och domar under moskvarättegångarna var korrekta, så måste även denna bekännelse vara korrekt. Notera att Jesjov erkänner att han lät ”tortera och sätta dit oskyldiga personer i en enorm omfattning”. Men vad säger denna bekännelse mer? Både Genrich Jagoda, chef för NKVD 1934 – 1936, som avrättades 1938, och Nikolaj Jezjov (Ezhov ovan), chef för NKVD (1936 – 1938), som avrättades 1940, hade utsetts av Stalin och de övriga medlemmarna i politbyrån. Därmed har ju Stalin också ansvar för konsekvenserna av dessa utnämningar. Men är det inte märkligt att två på varandra följande säkerhetschefer visade sig vara två sådana skurkar? Jagoda anklagades dessutom för att ha förgiftat sin företrädare på posten, Vjatjeslav Menzjinskij. En alternativ förklaring är naturligtvis att båda agerade med Stalins goda minne och att de avrättades för att de visste för mycket. Jag känner inte till något annat exempel i historien där två säkerhetschefer i rad visat sig vara statens fiender.

Moskvarättegångarna ledde till att ett stort antal ledande bolsjeviker, som blev medlemmar redan före oktoberrevolutionen, avrättades:  Bucharin, Kamenjev, Rykov, Sinovjev,Smirnov, Tomsky som de mest kända namnen. Jag måste erkänna att jag är mycket skeptisk till deras bekännelser, eftersom de verkar inrepeterade och samma fraser återkommer i olika bekännelser (se ”Moskva-processen” – faksimilutåva från Arbetarkulturs Förlag 1936). Förhörsledare brukar märka om brottslingar har pratat ihop sig, om de använder exakt samma ordval och fraser; i det här fallet kan bara förhörsledarna ha pratat ihop sig med de anklagade.

Den siste ledande medlemmen i SUKP(b) som avrättades var Lavrentij Berija, också NKVD-chef, tillsammans med sex medåtalade, 1953 under Chrustjev. Även han anklagades för samröre med utländska underrättelsetjänster. Därefter skedde inga fler avrättningar bland ledande kader i SUKP(b).

Hur många dömdes till döden i övrigt för kontrarevolutionär aktivitet? Mario Sousa skriver i ”Sanningen som kom bort”:

”De dokument som nu finns att läsa från de sovjetiska arkiven talar emellertid ett annat språk. Ingen samlad siffra över de dödsdömda och avrättade 1937-38 finns att tillgå. Forskarna måste föra samma siffror från olika arkiv med risk för dubbelräkning och risk för att ange ett mycket större antal än det var i verkligheten.

Enligt Dmitrii Volkogonov, som av Jeltsin har utnämnts till chef för alla Sovjets tidigare arkiv, blev 30 514 människor dömda till döden av militärdomstolar, från den 1 oktober 1936 till den 30 september 1938. En annan uppgift kommer från KGB. Enligt KGB:s pressrelease i februari 1990 blev 786 098 människor dömda till döden för kontrarevolutionära brott under 23 år från 1930 till 1953. Av dessa skulle enligt KGB 681 692 blivit dömda till döden under 1937-38… Slutsats av allt det material som finns att tillgå, är att antalet dödsdömda året 1937-38 ligger runt 100 000 och inte flera miljoner som västpropagandan vill göra gällande.”

I varje fall kan man lugnt avfärda Robert Conquests och Alexandr Solzjenitsyns uppskattningar över antal offer under Stalintiden, eftersom deras uppskattningar är helt ideologiskt betingade. Huruvida Sousas uppskattningar är korrekta eller inte, är omöjligt att avgöra i dagsläget, eftersom de sovjetiska arkiven återigen har stängts. För att själv avgöra det rimliga i uppskattningarna, måste man dessutom kunna ryska och ha tillgång till arkiven, för att kunna bedriva grundforskning. Därför ska man inte ägna sig åt sifferexercis i dessa frågor eller uttrycka sig tvärsäkert. Men det är naturligtvis korkat att förneka att inga oskyldiga råkade illa ut.

Kinas Kommunistiska Parti under Mao Zedongs tid avrättade aldrig några ledande partimedlemmar; Liu Shaoqui och Peng Duhai, båda högeravvikare, sattes exempelvis i husarrest och Lin Biao flydde och dog i en flygplansolycka. Deng Xiaoping, som uteslöts två gånger, tilläts komma tillbaka och var huvudansvarig för den kapitalistiska restauration som ägde rum efter Mao Zedongs död.

Rickard B. Turesson

Denna artikel publicerades ursprungligen i Nya Arbetartidningen nr 2/2005. Förutsägelsen att Kina skulle segla upp som USA:s främsta rival har besannats till fullo. Idag har Kinas köpkraftsviktade BNP passerat USA:s. Kinas militära styrka kan fortfarande inte på långt när mäta sig med USA:s, men det sker en snabb upprustning. Denna upprustning är inte lika forcerad som Sovjets kostsamma upprustning på 1960- och 1970-talet och som bidrog till att Sovjet kollapsade. Dock är Kinas nuvarande rymdprogram, som onekligen har militär relevans, överlägset USA:s och den kinesiska naturvetenskapliga och teknologiska forskningen inom vissa områden överträffar redan USA:s.

Andreas Malm har skrivit en bok, ”När kapitalet tar till vapen”, som utger sig för att lansera en ny teori om imperialismen och som i mångt försöker utveckla en kritik av Lenins teori om imperialismen. Därför kan det vara lämpligt att återge Lenins teori om imperialismen, så som han själv sammanfattar den i ”Imperialismen, kapitalismens högsta stadium”:

”1) koncentration av produktion och kapital har utvecklats till en så hög nivå att det har skapats monopol, som spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet; 2) sammansmältningen av bankkapitalet med industrikapitalet, och skapandet, på grundvalen av detta ”finanskapital”, av en finansoligarki; 3) kapitalexporten till skillnad från varuexporten erhåller en synnerlig betydelse; 4) bildandet av internationella monopolkapitalistiska sammanslutning, som delar upp världen mellan sig, och 5) den territoriella uppdelningen av hela världen mellan de största kapitalistmakterna är avslutad.” (”Imperialism, the highest stage of capitalism”, sid. 83, Progress Publishers 1968 – egen översättning)

Jag ska i fortsättningen behandla vissa aspekter i Malms analys, men utelämnar sådant som behandlats på ett tillfredsställande sätt i artiklar i Clarté (nr 3/2004, 4/2004 och 1/2005) och Proletären (nr 14/2005 och 16/2005).

Rivaliteten mellan olika imperialistmakter

Av den femte punkten i Lenins sammanfattning följer också att världen, territorier, tillgångar och resurser, endast kan omfördelas. Detta är grunden för rivaliteten mellan imperialistmakterna. Malm skriver att ”Andra världskriget var i själva verket sista gången avancerade kapitaliststater drabbade samman i en storbatalj. Den andhämtning som kom efteråt blev inte kortvarig, den sträcktes ut och förlängdes tills hela rytmen i systemets andning blivit lugnare (sid. 76) ” och lite senare (sid. 77): ”Den interimperialistiska rivaliteten var död och begraven i en bädd av rent inomekonomisk konkurrens.”

Den slutsatsen är bara möjlig om man bortser från rivaliteten mellan USA-imperialismen och den sovjetiska socialimperialismen, vilket Malm naturligtvis gör. Kinas Kommunistiska Parti lanserade 1973 den helt korrekta teorin att Sovjetunionen hade utvecklats till en socialimperialistisk stat som tävlade med USA om världsherraväldet. Frågan är bara när Sovjetunionen blev en socialimperialistisk stat. Faktum är att både utvecklingen i Sovjetunionen och Kina nu delvis ger oss facit.

För att uttrycka det enkelt: Redan i början av 1930-talet hade det utvecklats en ställföreträdande diktatur i Sovjet, eftersom det hade uppstått en oavsättlig nomenklatura inom parti och stat, som ensidigt kunde bestämma hur stor dess andel av den sociala merprodukten skulle vara. Nomenklaturan försvarade sin maktposition med alla medel, inklusive massmord på politiska motståndare utanför och innanför kommunistpartiet, liksom upprättande av slavarbetsläger. I och med Moskvarättegångarna stängdes alla möjligheter att reformera nomenklaturan inifrån, möjligheter som återuppstod först efter Stalins död. Denna successiva omvandling av den ursprungliga socialistiska staten hade inga viktigare utrikespolitiska politiska implikationer förrän efter andra världskriget. Sovjetunion anföll visserligen Finland, ockuperade baltstaterna och deltog tillsammans med Nazityskland i delningen av Polen för att flytta fram sina positioner inför ett stundande krig mot Hitlertyskland. I praktiken hade dock denna framflyttning föga betydelse för att minska Hitlers initiala framgångar i samband med hans anfall på Sovjetunionen. Efter andra världskriget kunde Sovjetunionen ha valt en annan väg, d.v.s avstått från att bygga ut sin inflytelsesfär baserad på militär styrka. Sovjet kunde ha lämnat de baltiska republikerna, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien att bestämma över sig själva. Däremot var det nödvändigt att temporärt ockupera Tyskland och Österrike tillsammans med västmakterna. När Sovjet slog ner Ungern-revolten 1956 och invaderade Tjeckoslovakien 1968, var det ett bevis på att Sovjet till varje pris slog vakt om sitt imperium.

Sovjetunionens strategi under 60- och 70-talet bestod i att stödja andra s.k socialistiska stater och befrielserörelser för att utnyttja dessa för att skapa brohuvuden i sin strävan efter världsherraväldet. Stödet till Kuba och Vietnam var ett led i denna strategi liksom Sovjets engagemang i Angola, Moçambique, Afrikas horn och Syd-Jemen. Fr.o.m slutet av 60-talet började också Sovjet bygga upp en oceangående flotta med hangarfartyg och allt, ett viktigt indicium på en stats ambitioner. Finalen kom med angreppet på Afghanistan 1980, men utvecklingen av detta krig bidrog emellertid samtidigt till Sovjets sammanbrott.

Jag är naturligtvis medveten om att det fanns viktiga skillnader mellan den västliga kapitalismen och statskapitalismen i östblocket. Den viktigaste var att de statskapitalistiska staterna var planekonomier och i princip stod utanför den internationella marknadsekonomin, som bygger på privatkapitalism.

Det går inte fastslå något exakt datum, när Sovjet slog över till att bli socialimperialistiskt. Detsamma gäller frågan om när Kina blev statskapitalistiskt. I själva verket var det för Sovjets vidkommande fråga om en process, som inleddes i samband med andra världskriget. Men tiden från andra världskriget och fram till Sovjets uttåg ur Afghanistan präglades av en ökande rivalitet mellan USA och Sovjet. Visserligen utkämpades inget storkrig dem emellan, däremot en rad regionala eller lokala krig genom allierade, ombud eller klientstater. Det räcker med att nämna Koreakriget, Cubakrisen, Indokinakriget, kriget Etiopien-Somalia, Israels krig mot Egypten och Syrien, befrielsekriget och inbördeskriget i Angola och slutligen Afghanistankriget.

Efterkrigstiden präglades alltså av en växande rivalitet mellan de båda supermakterna, USA och Sovjet, vilken upphörde i samband med Sovjetunionens kollaps 1990. Det finns inget i Lenins teori, som säger att olika imperialistiska stormakter med jämna mellanrum måste utkämpa världskrig eller storkrig med varandra.

USA som hegemon

Malm skriver: ”USA är den första hegemonen i en formation av avancerade kapitalistsstater som inte krigar med varandra, utan växer ihop. En rimligare förutsägelse är än USA:s snara undergång som imperium är därför att USA:s makt kommer att växa, ju mer de andra avancerade kapitaliststaterna blandas in i den (sid. 230).”

Malm betraktar USA som en hegemon, en dirigent som kan dirigera de övriga avancerade kapitaliststaterna bäst den vill. Detta är en kortsiktig sanning med betydande modifikationer.

Sant är att USA, efter den sovjetiska socialimperialismens fall 1990, är den enda supermakten. USA:s BNP (8 708 870 miljoner US dollar – år 2004) är ungefär dubbelt så hög som Japans, fyra gånger så hög som Tysklands och sju gånger så hög som vardera Frankrikes, Storbritanniens, Italiens och Kinas. Rysslands BNP var bara på 375 345 miljoner US dollar, något mindre än Nederländernas. USA svarar dock för omkring hälften av världens militärutgifter. Detta illustrerar de nuvarande styrkeförhållanden mellan världens största och ledande kapitaliststater.

Detta betyder att USA ytterst sett inte behöver ta hänsyn vad andra kapitaliststater ”tänker och tycker”. USA kan samarbeta med dem, när det passar, som i fråga om Kuwaitkriget, Jugoslavien- och Kosovokriget och anfallet mot Afghanistan, eller som i Irakkriget ”köra över dem” tillsammans med Storbritannien. Bush-administrationen har till skillnad från Clinton-administrationen speciellt utmärkt sig för denna strategi. Dock kommer Bush-administrationens strategi att snabbare undergräva USA-imperialismens position än Clintons och Kerrys strategi, eftersom den provocerar konkurrenterna.

Men vad Malm inte inser är att Kina är en supermakt i vardande, vilket kommer att få stora geopolitiska konsekvenser i framtiden. Jag ska inte försöka göra en detaljerad analys av Kinas ekonomiska och teknologiska utveckling utan hänvisar till Tron Ögrims utmärkta artikel på annan plats i detta nummer. Det är inte längre fråga om, utan när Kina kommer i kapp USA. Prognoser är naturligtvis alltid inexakta, eftersom de aldrig kan ta med det oförutsedda i beräkningen. Men det är intressant att notera att CIA:s National Intelligence Council förutsäger att Kinas BNP kommer att vara densamma som Storbritanniens 2005, Tysklands 2009, Japans 2017 och som USA:s 2042. Shahid Javed Burki, tidigare vice ordförande för Världsbankens Kinaavdelning och tidigare pakistansk finansminister, förutspår att Kinas köpkraftsviktade BNP kommer att uppgå till 25 triljoner dollar 2025, med USA på andra plats med 20 triljoner och Indien på tredje med 13 triljoner. Japan kommer att falla tillbaka beroende på en drastisk negativ befolkningsutveckling efter 2010.

Kina är idag en statskapitalistisk stat, men ännu inte fullt ut en imperialistisk stat – exempelvis överstiger inte kapitalexporten kapitalimporten ännu (se punkt 3 hos Lenin, som i för sig jämför kapitalexporten med varuexporten). Som jämförelse kan nämnas att Sverige övergick från att vara ett kapitalimporterande land till ett kapitalexporterande 1914. Jag går inte in på varför Kina har utvecklats till denna statskapitalistiska stat, men i princip är orsakerna desamma som i fallet Sovjet, bortsett från vissa nationella och historiskt betingade säregenheter. Kina leds idag av ett nytt borgerskap, som har restaurerat privatkapitalismen, även om det fortfarande finns kvar en stor statlig sektor och framför allt intervenerar staten i ekonomin. Det enda partiet, Kinas Kommunistiska Parti, är bara kommunistiskt till namnet; dess främsta uppgift är att fungera som ett nationellt enhetsparti, eftersom den främsta faran för Kina, historiskt sett, alltid varit splittring och sönderfall med påföljande försvagning av Kina som stat. Kina är inte fascistiskt, men repressionen i Kina är betydligt starkare än i Putins Ryssland, vilket kommer till uttryck i fler politiska fångar, ett stort antal årliga avrättningar, en mer omfattande internetövervakning, och genom att arbetarklassen i praktiken saknar möjligheter att organisera sig själv.

Kinas utveckling till supermakt kommer att leda till stora omkastningar i världspolitiken. USA-imperialismens sötebrödsdagar, som startade 1990, kommer på sin höjd att vara några år till. Tron Ögrim visar i sin artikel hur Kina redan idag har tagit upp konkurrensen med USA om de strategiska råvarorna i världen. Men Kina bedriver också en medveten, långsiktig utrikespolitik, som syftar till att bygga upp en maktställning i global skala. Borta är stödet till revolutionära rörelser och befrielserörelser från Maos tid; borta är alla försök att bygga upp en tredje kraft, riktad mot USA och Sovjet och imperialismen. Detta kan illustreras med exemplet Filippinernas Kommunistiska Parti. Under Maos tid var detta ett broderparti till Kinas Kommunistiska Parti; idag ger Kina militärt stöd till den filippinska regeringen på 1,2 miljoner dollar för att bekämpa den kommunistledda gerillan (Reuter 3/5 2005)!

Redan i samband med Irak-kriget uppstod fröet till en allians mellan Kina, Ryssland, Frankrike och Tyskland, då de tre förra vägrade att sanktionera ett amerikanskt anfall i FN:s säkerhetsråd. Kina, Ryssland och Iran har inlett ett samarbete i vissa frågor; både Kina och Ryssland motsätter sig alla amerikanska framstötar mot Iran och förser Iran med avancerad teknologi; Kina och Iran stöder Rysslands politik i Tjetjenien. Kina har nyligen bekräftat att områden på 1,5 miljoner kvadratkilometer land (nästan 4 gånger Sveriges yta), som Tsarryssland erövrade på 1800-talet, tillhör Ryssland. Kina stödjer att Indien tar plats i säkerhetsrådet och motsätter sig Japans inträde, eventuellt också Tysklands. Brasilien och Kina har inlett omfattande handelsförbindelser och Kina har idag bättre förbindelser än någonsin med Kuba.

Kina kommer att göra allt för väga upp USA:s inflytande i världspolitiken genom att försöka alliera sig med länder som Ryssland, Indien, Iran, Brasilien o.s.v och kommer självfallet att understödja alla ansträngningar från EU:s sida att fjärma sig från USA. Intressant är också att Australien har anslutit sig till EU:s strävan att upphäva vapenembargot mot Kina.

Kinas växande inflytande i världspolitiken kan leda till dramatiska förändringar i dagens formella och informella allianser. Vem år 1815 kunde tro, efter Napoleonkrigen, att Storbritannien och Frankrike skulle stå skuldra mot skuldra mot Tyskland hundra år senare?

Dagens situation med en enda supermakt är faktiskt den sämsta tänkbara. Den växande rivaliteten mellan USA och Kina kommer också att ha flera fördelar, nämligen att små och medelstora stater, och till och med befrielserörelser, i framtiden kommer att kunna utnyttja motsättningarna mellan dessa båda stater och utnyttja det tomrum som kommer att uppstå varstans i världen.

Globaliseringen

Malm menar att den s.k globaliseringen har inneburit kvalitativa förändringar i den nuvarande internationella kapitalismen. Han skriver: ”Globaliseringen, har vi tidigare slagit fast, är den process där de gränsöverskridande ekonomiska aktiviteterna tilltar i en sådan omfattning att de nationella ekonomierna förlorar sin status som ackumulationens geografiska rum. Men det andra stadiet av internationell produktion representerar en kvalitativ förändring i kapitalackumulationen som inte känns igen från någon tidigare epok (sid. 192).”

I denna fråga intar Malm en ståndpunkt, som är förvillande lik nyliberalernas. Jag skulle vilja vända på hela frågeställningen genom att utgå från ett berömt Marx-citat: ”På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller vad, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa förhållanden har rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.” (”Till kritiken av den politiska ekonomin”, sid. 9, Proletärkultur AB 1981)

Om nu verkligen globaliseringen har inneburit kvalitativa förändringar i produktivkrafternas utveckling, varför har de då inte kommit i någon kraftig motsättning till produktionsförhållandena, för att inte tala om överbyggnaden? Vilka är då de förändringar i produktionsförhållandena, som har inträffat i de avancerade kapitalistiska staterna de senaste trettio åren? Det har skett vissa förskjutningar i egendomsförhållandena genom att andelen institutionellt kapital har ökat på bekostnad av privatkapitalet; andelen inhemskt kapital har minskat i förhållande till utländskt. Men, om man granskar det senare fenomenet empiriskt, har det utländska kapitalet ingenstans tagit över. Saudierna är stora investerare i USA, men de nöjer sig med att placera kapitalet – de eftersträvar inte att ta över och leda företag i någon större omfattning. Andelen utlandsägda företag i Sverige liksom andelen utlänningar, som äger aktier i Sverige, har ökat, men det är fortfarande svenskägda företag och svenska aktieägare, som dominerar. Så är bilden i alla avancerade kapitalistiska länder. Det finns en gratissektor på internet, där ”ägarna” skänker bort – eller tvingas skänka bort – sin andliga produktion i form av program, musik och texter, men detta har en högst marginell betydelse sett ur ett globalt perspektiv. Det är nämligen fortfarande bara en sjätte- eller en femtedel av jordens befolkning, som kan utnyttja internet. Detta är allt.

Vad gäller den andra aspekten i fråga om produktionsförhållandena, distribution av det sociala överskottet, har det också skett förändringar. Sedan mitten av 1980-talet har de redan rika i de flesta avancerade kapitaliststater ökat sin andel av nationalinkomsten: i vissa länder, som Brasilien, Ryssland och Kina etc. har förmögenhets- och inkomstskillnaderna ökat ännu snabbare, men ingenstans har det uppstått någon revolutionär situation. De stora transnationella företagen, som finns över hela världen, har alla en nationell bas. Jag kan inte komma på ett enda, som skulle sakna en nationell bas. Det finns inga storföretag, som kan agera i världsmåttstock utan någon form av nationell, statlig uppbackning. Det skulle förutsätta att storföretagen kunde stödja sig på sin egen våldsmakt, sina egna arméer. Hur betydelsefull den nationella basen är, illustreras av det senaste Irak-kriget. De företag, som den amerikanska regeringen har anlitat för den s.k uppbyggnaden har självfallet i första hand varit amerikanska; därefter har utländska företag anlitats i enlighet med deras respektive nationella regeringars hållning till USA:s angrepp mot Irak. Företag från Frankrike och Tyskland har alltså knappt fått någon bit av kakan.

Malm påstår att ”de nationella ekonomierna förlorar sin status som ackumulationens geografiska rum”. Var sker då ackumulationen? Uppe i det blå? Av det förhållandet att allt fler transnationella företag i USA, Europa, Japan etc. lägger ut delar av sin produktion, framför allt industriproduktion, till låglöneländer, kan man inte dra den slutsatsen att det inte längre skulle ske någon kapitalackumulation i geografiska rum. Mervärdesproduktionen, förutsättningen för kapitalackumulationen, sker i flera steg och i flera geografiska rum. Nikes underleverantörer i olika låglöneländer lägger naturligtvis beslag på det mervärde, som deras arbetare producerar. Men underleverantören avstår från att realisera hela mervärdet och avstår en del till transportören och resten till Nike, som mer fungerar som en handelskapitalist med egen design- och marknadsavdelning för att stärka varumärket. Det finns ingen principiell skillnad mellan detta förhållande och en tillverkare av sylt i Sverige, som säljer sin vara till en livsmedelskedja, som låter varumärka produkten. Alternativet för Nikes underleverantörer vore att kontrollera hela produktions- och försäljningskedjan själv i syfte att realisera hela mervärdet (minus eventuella transportkostnader). Sedan andra världskriget har till exempel företag i Japan, och senare Sydkorea, byggt upp sådana kompletta produktions- och försäljningskedjor, vilket idag upprepas av Kina.

”Globaliseringen” är ett teknologiskt fenomen, som fr.a kommer till uttryck i form av allt snabbare transporter, exempelvis flyget, i allt snabbare kommunikation människor emellan genom utbredningen av teleförbindelser, kommunikationssatelliter, satellit-tv, datateknologin och Internet. Människor och varor kan förflytta sig, eller förflyttas, allt snabbare; vissa tjänster och meddelanden kan utföras sekundsnabbt. Men denna ”globalisering” har absolut inte lett till några avgörande förändringar i vare sig produktionsförhållanden, i olika överbyggnader eller olika samhällsformationer.

En platt definition

Malm accepterar inte Lenins definition av imperialismen – han ser inte att imperialismen är så att säga monopolkapitalismens yttre sida, den andra sidan av myntet. I stället skriver han: ”Inledningsvis är den viktigaste poängen att de militära aktiviteterna sätts i centrum: det krävs ett verksamt moment av ockupation, krig eller intervention för att man ska kunna tala om imperialism. Det krävs – bäst sammanfattat – utomekonomiskt våld, ett fysiskt våld som bedrivs utanför ekonomins vardagliga cirkulation av pengar, varor och arbetskraft. Utan utomekonomiskt våld, ingen imperialism (sid. 34).”

Detta påminner mig om en händelse 1976, då en SKP-partidelegation besökte Albanien och i samband därmed träffade representanter för Arbetets Partis centralkommitté. Undertecknad höll en föredragning om SKP:s politik, men när jag påstod att Sverige var ett imperialistiskt land, avbröt mig Ramiz Alia, sedermera president efter Enver Hoxha, och frågade: ”Är Schweiz också imperialistiskt?” Om jag inte missminner mig, svarade jag ja och fortsatte sedan föredragningen, som om ingenting hade hänt. Men efteråt var naturligtvis partidelegationen mycket förvånad.

Om man tillämpar Malms definition idag, så är det stort sett bara USA, Storbritannien, Ryssland (Tjetjenien) och Frankrike, som är imperialister. Övriga högutvecklade monopolkapitalistiska stater går fria. Detta är självklart absurt.

Redan Lenin tar upp att ”finanskapitalet och dess utrikespolitik, vilket är stormakternas kamp för den politiska och ekonomiska uppdelningen av världen, ger upphov till en rad övergångsformer av statligt beroende” (”Imperialism, the highest stage of capitalism”, sid. 80, Progress Publishers 1968 – egen översättning). Han nämner Argentina och Portugal som exempel på länder som var beroende av Storbritannien. Portugal var t.o.m en suverän stat med egna kolonier, men fungerade som ett brittiskt protektorat, eftersom Storbritannien ville utnyttja Portugal och dess kolonier i kampen mot Spanien och Frankrike.

Även om Storbritannien under Thatcher förmodligen fick grönt ljus av USA för mottacken mot Argentina i samband med Falklandskriget, stod Storbritannien ensamt för krigföringen. Frankrike opererar fortfarande militärt i olika västafrikanska stater och Ryssland har aldrig bett USA om lov för att krossa befrielsekampen i Tjetjenien. Det är en annan sak att Storbritannien och Frankrike idag inte vågar trotsa USA, och att Ryssland inte vågar utmana USA militärt. Inte ens Kina tänker genomföra några militära äventyr med anledning av Taiwan de närmaste åren.

Visserligen genomförde USA och Storbritannien ensamma angreppet mot Irak och banade vägen för ockupationen, men en rad stater deltar i att upprätthålla ockupationen. Det gäller medelstora imperialistmakter som Japan och Italien, små imperialiststater som Sydkorea och Danmark och nyblivna kapitaliststater från Östeuropa som Polen, Ungern, Rumänien, Ukraina, Estland, Lettland och Litauen m.fl stater. Till och med Sverige deltar på ett hörn genom att utbilda irakiska poliser i Jordanien. Sverige, Norge m.fl länder har också mindre styrkor i Afghanistan, som ytterst sett är underställda amerikanskt befäl. I en famös artikel nyligen i Svenska Dagbladet undertecknad av de fem nordiska utrikesministrarna uppmanade de till stöd för uppbygget av Irak och påstod att det var allas ansvar utan med ett ord nämna USA:s anfall mot landet och att Irak är ett ockuperat land.

NATO, som leds av USA, har t.o.m vuxit i antal medlemsländer, fr.a i Östeuropa. Sverige, som ingår i WEU (den europeiska försvarsunionen), samarbetar också med NATO. Det senaste exemplet (juni 2005) är att Sverige har lånat ut en ubåt, som deltar i marina övningar vid den amerikanska västkusten. Gissa varför övningarna sker vid västkustenxUSA har sedan gammalt försvarssamarbete med en rad länder i både Latinamerika, Asien och Afrika. Dessutom har USA upprättat nya militära samarbetsavtal med ett antal centralasiatiska republiker för att inringa framförallt Kina, men även Ryssland.

De små imperialistiska staternas, för att inte tala om alla kapitalistiska klientstater i tredje världen, öden är sammantvinnade med USA-imperialismens. Inom detta block råder både enhet och kamp. Vissa stater står närmare USA än andra; vissa stater är beredda att frondera mot USA, och t.o.m på sikt utmana USA. Samarbetet kan ske i både organiserad form, som till exempel WTO, Världsbanken och Internationella Valutafonden, eller informellt. USA fastställer fortfarande den imperialistiska dagordningen, fungerar som ”världspolis” för att försvara sin tillfälliga hegemoni och krafsar kastanjerna ur elden åt andra imperialiststater, som inte längre kan agera på egen hand. Varken Sverige eller Schweiz deltog i andra världskriget, men lyckades ändå profitera på kriget. Utan svensk järnmalm hade Nazityskland inte kunnat bedriva något krig.

Samtidigt råder det alltså kamp inom världskapitalismen; Kina seglar upp som USA:s främsta rival, vilket kommer att resultera i att gamla allianser bryts upp och att nya formeras. Enheten är bara tillfällig och övergående. Rivaliteten kommer säkerligen att leda till nya krig; i vilken form är omöjligt att förutsäga. Men de imperialistiska stormakterna kommer att ta till alla medel, ekonomiska, politiska och militära, för att hävda sina intressen.

Avslutningsvis

Det finns enskilda avsnitt i Malms bok, exempelvis ”Olja – blod för blod”, som är läsvärda. Men någon ny korrekt teori om imperialismen har han inte lyckats utarbeta – bara ett ytligt, hurtigt och eklektiskt sammelsurium.

Per-Åke Lindblom

Gammal text:

Men för att förstå det kapitalistiska samhället måste vi också bekanta oss med begreppet “värde”. Med värde menar vi bytesvärde. Bytesvärdet är ett begrepp som beskriver det faktum att en viss mängd av en vara kan bytas mot andra  varor av olika mängd.

Ny text:

Men för att förstå det kapitalistiska samhället måste vi också bekanta oss med begreppet “värde”. I ”Kapitalet” skriver Marx att rikedomen under kapitalismen framträder som ”en oerhörd varuanhopning”. Därför inleds också Kapitalet med ett studium av varan. Varan har två sidor, bruksvärdet och bytesvärdet. En varas bruksvärde bestäms av dess användningsområde; det kan vara alltifrån nyttiga varor, som exempelvis en cykel, till en snuttefilt, som bara har betydelse för innehavaren. Bytesvärdet uppträder då ett bruksvärde byts mot ett annat bruksvärde i bestämda proportioner eller kvantiteter. Innan bytesmedel uppfanns, byttes varor direkt mot varandra, exempelvis fisk mot vete. Men hur visste man vad dessa var värda?  Eftersom bruksvärden inte delar någon gemensam egenskap, måste bytesvärdet bestämmas av någon annan egenskap, som dessutom är mätbar. Denna gemensamma egenskap är det arbete som nedlagts i varan. Både cykeln och snuttefilten (en helt vanlig filt från början) har detta gemensamt.

För att genomföra varuutbytet används sedan flera tusen år tillbaka pengar som bytesmedel. En varas värde och dess pris är dock inte detsamma. Genom att använda begreppet värde och bytesvärde kan vi diskutera hur mycket arbete som har lagts ner i en vara, men priset varierar beroende på tillgång och efterfrågan.

Fortsättning enligt original.

Gammal text:

Men för att förstå det kapitalistiska samhället måste vi också bekanta oss med begreppet “värde”. Med värde menar vi bytesvärde. Bytesvärdet är ett begrepp som beskriver det faktum att en viss mängd av en vara kan bytas mot andra  varor av olika mängd.

Ny text:

Men för att förstå det kapitalistiska samhället måste vi också bekanta oss med begreppet “värde”. Marx inleder ”Kapitalet” med att diskutera en varas bruksvärde och bytesvärde. Ett tings användbarhet gör det till ett bruksvärde, men är inte beroende av hur mycket arbete som krävs för att utnyttja dess bruksegenskaper. För den törstande i öknen har en klunk vatten ett mycket stort bruksvärde, som egentligen inte går att mäta. Bytesvärdet uppträder framför allt som det kvantitativa förhållande, vari ett slags bruksvärde byts mot ett annat bruksvärde. Detta påverkas av såväl tid och plats. Eftersom en varas bytesvärde inte har samma bruksvärde som en annan varas, måste de ha en annan gemensam egenskap. Denna gemensamma egenskap är det nedlagda arbetet i varan (eller rättare sagt det samhälleligt genomsnittliga arbetet). För att underlätta och genomföra varuutbytet används pengar som bytesmedel. En varas värde…

(I fortsättningen används värde och bytesvärde synonymt, vilket kan passera)

Denna artikel publicerades ursprungligen i Nya Arbetartidningen nr 1/2007 som svar på ett debattinlägg. Eftersom teorin om att hela arbetarklassen i de olika imperialistiska staterna skulle vara mutad fortfarande är i svang på sina håll, finns det anledning att återpublicera artikeln.

Arbetarna i Europa tjänade och tjänar fortfarande ekonomiskt på västvärldens exploatering av u-länderna, de tar ju del av dess profit! Jag delar Appels uppfattning om detta. Så skrev Kalle Wadin Wesslén i AT nr 2/2006 (se artikeln här).

I slutet av 1960-talet formulerade dansken Gottfred Appel teorin om att arbetarklassen i den industrialiserade världen var mutad. Teorin övertogs villigt av vissa f.d rebeller efter det att rebellrörelsen rasat ihop 1968. Det kom t.o.m ut tre nummer av ”Kommunistisk Tidskrift”, som utgick från mutteorin. Jag själv skrev en artikel 1969 i VUF-bulletinen Uppsala mot Appels mutteorier. Tyvärr har artikeln gått förlorad.

I varje fall fanns det ingen organisation i Sverige som tog upp Appels teorier. I Danmark drog vissa av Appels anhängare konsekvenserna av hans teorier och började råna banker och skänka pengarna till PFLP. De åkte så småningom fast och dömdes till långa fängelsestraff.

Den första konsekvensen av Appels teori är att motsättningen mellan kapital och arbete, mellan den kapitalistiska tillägnelsen och produktionens alltmer församhälleligade karaktär, har upphävts. Arbetare och kapitalister sitter alla i samma båt. Därmed hamnar Appel på samma sida som borgerliga och socialdemokratiska politiker och ekonomer. Den andra konsekvensen är att det är direkt kontrarevolutionärt att kämpa för högre löner för den svenska arbetarklassen. Ju högre avlönad den är, desto mer mutad är den. De ovannämnda Appelanhängarna gjorde det enda rätta utifrån Appels teorier. Ett alternativ hade naturligtvis varit att de hade åkt till ett land i tredje världen med en stark befrielserörelse och anslutit sig till denna.

Appels teorier strider också till exempel mot Lenins, som till skillnad mot Appel var marxist. Lenin menade att ett övre skikt av arbetarklassen, arbetararistokratin, i t.ex England, var mutad. Men på vad sätt var den mutad? Fick arbetararistokratin öronmärkta pengar från de engelska kolonierna? Satt kapitalisterna och delade ut särskilda lönekuvert till arbetararistokratin?

Om man studerar den svenska arbetararistokratin, så ser man att framväxten av denna förutsätter uppkomsten av borgerliga arbetarpartier, först socialdemokraterna och på senare tid vänsterpartiet. När socialdemokratin hade konsoliderat sin ställning i svensk fackföreningsrörelse, inleddes en byråkratiseringsprocess, som innebar att allt fler förtroendevalda ersattes med heltidsanställda ombudsmän, som inte längre valdes av medlemmarna. Samma process skedde i andra rörelser, som socialdemokraterna ledde, som exempelvis kooperationen, hyresgästföreningar, ABF etc.. Utvecklingen i kommuner, landsting och riksdag har likaledes gått mot allt fler yrkespolitiker, med löner som klart överstiger genomsnittsmedborgarens. Man kan säga att det socialdemokratiska toppskiktet mutade sig självt med medlemmarnas och skattebetalarnas pengar. Vänsterpartiet, som huvudsakligen arbetar parlamentariskt, har gått samma öde till mötes. Idag finns det ytterst få ”riktiga” arbetare i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. De flesta har gått ombudsmannavägen eller är yrkespolitiker sedan länge – de tillhör medelklassen helt enkelt.

Extraprofiter

Givetvis har de imperialistiska staterna, till vilka Sverige hör, gjort exprofiter i den tredje världen. Men på vilket sätt har den svenska arbetarklassen dragit direkt nytta av detta? Har det hamnat några öronmärkta pengar i deras fickor? Om svaret är ja, skulle jag vilja se en förteckning.

En svensk arbetare – liksom arbetare i andra i-länder – måste sälja sin arbetskraft för att överleva. Han/hon har inget val. Hans/hennes levnadsstandard är ett resultat av en långvarig kamp, som inleddes i och med industrialiseringen från 1870 i Sverige, och som hållit sig inom ramen för den produktivitetsökning som skett sedan dess. Mellan 1870 och 1970 uppgick den reala genomsnittliga tillväxten i Sverige till två procent per år.

Men även om den svenska arbetarklassen har en hög levnadsstandard, så gäller följande ord från Karl Marx:

”Låt oss anta det mest fördelaktiga fallet: om det produktiva kapitalet växer, växer efterfrågan på arbetskraft. Priset på arbetskraften ökar därför.

Ett hus må vara stort eller litet; så länge som grannhusen är lika små, tillfredsställer det alla sociala krav på ett boende. Men låt det bredvid huset uppstå ett palats, och det lilla huset krymper till en koja. Det lilla huset visar nu tydligt att dess inneboende inte alls har någon social ställning att upprätthålla, eller bara en obetydlig sådan; och hur mycket huset än må skjuta i höjden under utvecklingens gång; om grannpalatset växer lika mycket eller i ännu större utsträckning, kommer innehavaren av det lilla huset alltid att finna sig mer obekväm, mer missnöjd, mer instängd mellan sina fyra väggar.” (”Lönearbete och kapital” 1847 – egen översättning från engelskan)

Alldeles oavsett hur hög BNP ett kapitalistiskt land har, består de inneboende motsättningarna i det kapitalistiska systemet. Sedan 1990 har också arbetarklassens andel av nettonationalinkomsten minskat i nästan alla kapitalistiska stater. Det beror på den nyliberala offensiven, den s.k realsocialismens fall och försvagningen av de revisionistiska partierna i t.ex Europa liksom att de socialdemokratiska partierna tagit ytterligare några steg högerut.

Mervärde

Det paradoxala är också att en arbetare i ett industrialiserat land kan producera mer mervärde, d.v.s är mer utsugen, än en arbetare i ett underutvecklat land, som nyss inlett sin industrialisering. Hur kan det komma sig? Det finns två slags mervärde, relativt och absolut mervärde (1). Det absoluta mervärdet uppkommer då arbetsdagen förlängs, exempelvis till 12 timmar, som på många platser i Kina och Indien. Men fortfarande kan den nödvändiga arbetstiden (som skall täcka arbetarnas behov och reproduktion) uppgå till 6 timmar. Det betyder att merarbetstiden uppgår till 6 timmar. Dessutom är det fråga om vilket värde som produceras under denna merarbetstid. I en avancerad industri i ett senkapitalistiskt land kan den nödvändiga arbetstiden ha sjunkit till bara en timme, varvid merarbetstiden har ökat till 7 timmar, på grund av alla maskininvesteringar och rationaliseringar, som höjt produktiviteten. Relativt sett är den senare arbetaren mer utsugen än arbetaren i ett utvecklingsland.

Den första socialistiska revolutionen skedde i Tsarryssland, som enligt Lenin var den svagaste länken i det imperialistiska systemet. Marx och Engels trodde länge att revolutionen först skulle ske i de avancerade kapitalistiska länderna i Västeuropa, men började tvivla mot slutet av sina liv. De underskattade helt enkelt vissa faktorer, som den ekonomiska imperialismens framväxt och det förhållandet att arbetarklassens levnadsstandard i Västeuropa och andra industrialiserade länder med vissa avbrott steg oavbrutet. Lenin påpekade helt riktigt att det krävdes vissa grundläggande faktorer för att en revolutionär situation skulle vara tillstädes, nämligen en mycket djupgående kris, som gjorde att den behärskade klassen inte längre ville leva på det gamla sättet och den härskande klassen inte längre kunde styra på det gamla sättet.

Kommande revolutioner

Det troligaste att kommande revolutioner kommer att ske i utvecklingsländerna, inte i den industrialiserade världen. Därmed inte sagt att den mest revolutionära situationen per automatik råder i de absolut fattigaste länderna; det krävs både subjektiva (läs organiserade rörelser) och objektiva förutsättningar för att en revolutionär situation ska uppstå.

Dagens underutvecklade stater i Afrika, Asien och Sydamerika vinner ingenting på en omfattande resursomfördelning under det kapitalistiska världssystemet. Vem ska fördela pengarna och vem skall få pengarna? Hur skall det garanteras att de fattiga får ta del av dessa pengar? Dessa stater är ju inte klasslösa precis; det sitter ett nationellt borgerskap eller ett nationellt kompradorborgerskap vid makten i de flesta av dem. Det finns undantag, t.ex Chavez i Venezuela, som använder överskottspengarna från oljeexporten till ett omfattande socialt reformarbete, men som på intet sätt har avskaffat kapitalismen i Venezuela.

Det viktiga för arbetarklassen och bönderna i tredje världen är att kämpa för social rättvisa, och störta de egna förtryckarna, eller åtminstone minska de sociala skillnaderna och utrota fattigdomen, för att bygga progressiva eller socialistiska samhällen. Detta betyder naturligtvis inte att det är fel att verka för direkt bistånd till länder i tredje världen, men ett aldrig så stort penningflöde utifrån ändrar ingenting i fråga om den grundläggande klasstrukturen i tredje världen. Först när hela världen är socialistisk är det möjligt att något så när garantera att pengarna hamnar i rätt ficka och används på rätt sätt.

Per-Åke Lindblom